Ilan Sadé

Almedalsveckan har genom åren utvecklats till en gigantisk mässa för dem som ägnar sig åt opinionsbildning på ett eller annat vis. Varje år sägs slå det föregående i antal seminarier. Undertecknad närvarade några dagar år 2004 när jag var aktiv inom centerrörelsen. Maud Olofsson charmade de liberala kretsarna i landet med tal om att folket måste gå från att vara matade fågelungar till en ny tillvaro som ivriga bävrar. Nu, runt ett bäverliv senare, gör jag ett återbesök som aktiv i en ny partibildning.

Återseendet sker dock med blandade känslor. De närmast berörda brukar hävda att Almedalen är en demokratifestival. Mitt intryck är att tillställningen snarare har karaktären av ett furstehov som gör sin årliga sommarutflykt i den idylliska provinsen tillsammans med hovets alla funktionärer: härskarna med familjer, ämbetsmännen, rådgivarna, tjänstefolket, levnadstecknarna. Narrarna. Hela följet ska ut och förlusta sig, intrigera och notera vem som sade vad till vem. Vad detta har med demokratin att göra har jag svårt att förstå. Almedalens tillväxt korrelerar nämligen med krympande partier och döende folkrörelser.

Det är påfallande många statliga myndigheter och kommuner som lägger resurser på att ”synas” och ”föra fram sin agenda” i Visby under denna intensiva vecka. Miljontals kronor läggs på olika seminarier för den exklusiva publiken. Att så är fallet är bara en spegling av att opinionsbildningsmaskinen i Sverige ofta går baklänges. Myndigheter förklarar för politikerna vad som behöver göras, varpå politikerna på diverse olika sätt försöker att få folket med sig på noterna och vid behov hålla det i schack.

Är då Almedalen ett symptom på ett oundvikligt förlopp som leder oss in i en postdemokratisk era? Nja, starka krafter drar oss nog i den riktningen, men å andra sidan är ödestro både dumt och farligt. Visst kan den svenska demokratin vitaliseras på nytt.

Ett viktigt förstasteg är att kraftigt dra ned de offentliga stöden till den ideella sektorn. Partiorganisationerna borde i stort sett inte erhålla några bidrag alls. På så sätt blir avgiftsbelagda medlemskap och privata donationer någonting meningsfullt och organisationerna blir helt beroende av sina medlemmar. Bara en sådan sak! Att en reform av detta slag knappast kommer att äga rum beror givetvis på att partierna inte vill stödja någonting som går direkt på tvärs med deras egna kortsiktiga intressen.

Behovet av konstitutionella reformer efter drygt 40 år med dagens regeringsform och riksdagsordning är skriande. Sverige är på papperet en parlamentarisk demokrati där riksdagen är ensam lagstiftare, men den enskilde riksdagsledamoten är i realiteten en del av den grå massan av toppstyrda knapptryckare. Att minska antalet riksdagsmandat med i vart fall 100 platser och öka antalet valkretsar skulle stärka det folkliga mandatet. Varje väljare bör känna till vilka riksdagsledamöter som företräder den egna valkretsen. I dag är det på sin höjd riksdagsledamöterna själva som kan tänkas ha ett hum om dylika ting. Om ens de.

Likaså är det personliga mandatet väldigt svagt i rikets kommuner, landsting och regioner. Frågan är om inte direktval av borgmästare/kommunstyrelseordförande i kommunerna parallellt med ett bantat kommunfullmäktige skulle kunna vara en vitamininjektion. Dagens kommunala organisation tycks vara som gjord för styre enligt u.p.a.-modellen (Utan Personligt Ansvar).

Den svenska partipolitiken kännetecknas tyvärr av ett komplett ointresse för konstitutionell debatt. Möjligen kan även detta härledas till att de liknöjda partiapparaterna inte har något intresse i saken. Jag får väl se om något av de 3 700 evenemangen i Visby har skänkt dessa frågor en trevande tanke.