Patrik Engellau

Västvärlden har under det senaste seklet genomgått en fullständigt mirakulös och samtidigt totalt oväntad förändring till det bättre. Vi har utvecklat ett större och mer allmänt spritt välstånd än någon annan kultur i världshistorien. Vilken svensk förortsfamilj som helst lever bättre än kungar gjorde för några hundra år sedan om man räknar sådant som att slippa oroa sig för att barnen ska dö i späd ålder, att få behålla tänderna efter fyrtio års ålder (och att över huvud taget bli så gammal), att kunna resa på solsemester eller äta apelsiner mitt i vintern, att aldrig behöva oroa sig för svält, att kunna köpa sidenkläder hos H & M för nästan ingenting.

Ingen hade planerat att det skulle bli så. Det bara blev så. Vi, dagens levande svenskar och andra västerlänningar, är vinnarna. Och där, tror jag, ligger grundorsaken till tidsandans ångest.

När vi betraktar våra framgångar och västerlandets särställning i världen grips vi av ruelse och kval. Vad har vi egentligen gjort för att förtjäna detta? Handen på hjärtat, har vi ansträngt oss så mycket mer än andra folk som inte välsignats på detta sätt? Vi snackar mycket om livspusslets besvärligheter, livsstilssjukdomar och andra gissel som det moderna samhället utsätter oss för, men samma hand på samma hjärta, är vi inte bara bortskämda lyxprissar?

Så tänker vi västerlänningar, åtminstone en stor del av oss, när vi konfronteras med en del andra folks livsvillkor, när vi ser bilderna av utmärglade afrikanska barn med flugor i ögonen.

Jag tror att detta är den djupaste orsaken till uppkomsten av den skamindustri som vuxit fram under de senaste decennierna och som dygnet runt förklarar för oss att vi ska skämmas. Skamindustrin kan hitta på hur många skäl som helst för att förmå oss att blygas och känna skuld. Vi har mätt skallar på samer. Vi har exploaterat gamla kolonier. Vi har förtryckt romer och kallat dem för zigenare, bara det en skymf. Vi har vidare underkuvat kvinnor och förtryckt bögar. Vi äter kött. Klimatalarmismen är själva kvintessensen av detta tänkande, ty den förkunnar att just den underbara rikedom som vi tycker oss ha fått som gudagåva är skadlig för själva jorden och att vi frivilligt bör avstå från vårt oförtjänta och skändliga välstånd.

Mest skyldiga är förstås vita män.

Föraktet för den västerländska kulturen och skammen över att tillhöra den har troligen gått längre i Sverige än i något annat land, vilket sannolikt beror på att svenska folket genom århundradena, därtill uppmuntrat av asketisk lutherdom, haft en särskild benägenhet att skämmas. De som vill förmå oss att äta ekologisk mat och sluta köra bil är samma gäng som den stränga överhet som på 1600-talet avlossade svavelosande straffpredikningar mot kyrkfolket och förklarade det för en hoper syndare.

Den politiska korrektheten uppstod när skamindustrin infiltrerade och övertog staten och media. Den politiska korrekthetens djupaste budskap är just att vi är syndare som bör skämmas.

Denna skam, för vilken våra framgångar gjort oss så mottagliga är, tror jag, skälet till att Sverige inte kan värna sig mot det hot mot nationen och den svenska kulturen som migrationen representerar. Vår misstanke att vi kanske inte förtjänar våra framgångar berövar oss motståndskraften. Vi anser oss moraliskt skyldiga att ge ifrån oss vad vi byggt upp. När jag berättar för min brasilianska portugisiskalärarinna att kommunala badhus könssegregerar badtiderna för muslimernas skull och att biskopen av Stockholm vill ta bort kors i kyrkan för att muslimer inte ska bli stötta så tror hon inte på mig. Hon kan inte få in i sin skalle att ett folk frivilligt låter sig köras över på det sättet. Hon vet inget om svensk skam.

Är vi då kokta? Jag tror att vi är det om vi inte gör en ny analys av våra framgångar och biter huvudet av skammen. För faktum är ju att vi faktiskt förtjänar våra framgångar. Sveriges unika succé beror på att vi i så hög utsträckning haft sådana dygder och värderingar som skapar utveckling och framsteg. Ett handslag har varit ett avtal, vi har varit så hederliga att dörrar till tomma hus kunnat lämnas olåsta, även om politiska fejder utspelats så har falangerna småningom enats kring gemensamma lösningar, vi har varit ett arbetsamt och flitigt folk där alla med lock och med pock tvingats dra sitt strå till stacken. Detta har gett resultat i form av välståndsökning. Framgångarna beror inte på att vi sugit ut tredje världen, utan på det beteende som vår kultur framkallat hos svenska folket.

Kanske tycker var och en av oss att vi inte gjort så mycket. Men det är inte var och en för sig som gjort Sverige framgångsrikt, utan ett kollektiv där varje medlem känt igen sig i varandra och samarbetat för gemensamma framgångar.

Vi har anledning att sluta skämmas över oss själva och i stället vara stolta. Detta är också, tror jag, en förutsättning för att vi ska kunna reda upp den soppa där Sverige under den politiska korrekthetens skambanderoller har hamnat.

Om detta må ni berätta.