Om man fick en krona för varje gång en svensk politiker eller debattör proklamerar icke-existensen av svensk kultur eller svenska värderingar! Ni minns Mona Sahlins klassiker: ”Ni har en egen kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. […] Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.

Eller Fredrik Reinfeldts reflektion efter ett besök i invandrartäta Ronna i Södertälje: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” Nyligen skrev Fredrik Virtanen en text som ursprungligen hade rubriken ”Det finns inte några svenska värderingar”, men senare fick en annan titel.

Ironiskt nog bevisar själva yttrandet av påståendet dess felaktighet: Är det något som svensken, och svensken allena, älskar att göra är det just att förneka existensen av en egen kultur och dess unikum. Att säga att självförnekelsen är en del av den svenska kulturen är kanske att ta i, men den förekommer påfallande ofta, och jag har inte noterat företeelsen i andra länder.

Alla förstår att vissa värderingar är tämligen universella. Lögn och stöld är illgärningar i såväl Sverige som Iran. Att hjälpa tanter över gatan är en dygd överallt. ”Svenska värderingar” existerar. Att förneka förekomsten av dem är dumt. ”Svenska värderingar” är de normer som generellt råder i vårt majoritetssamhälle, oavsett om de är absolut unika för oss eller även kan finnas någon annanstans.

Är vardagen i Sverige identisk med andra länders verklighet? Är inte skillnaderna i stor utsträckning avhängiga av hur folk faktiskt beter sig, i motsats till läppbekännelse om hur man ska bete sig? Påverkas inte folkets beteende och handlingar av värderingarna inom deras kultur? Envar vars näsa sträcker sig längre än till Stockholms tullar och den som bott i andra länder är bekant med de tydliga skillnaderna mellan Sverige och många andra ställen.

Hövlighet är en dygd överallt, men i många länder är det mer normalt att armbåga sig fram än att beskedligt vänta med kölapp i hand. Korruption och nepotism finns överallt, men på vissa ställen är den patologisk och allestädes närvarande.

Alla föräldrar älskar sina barn, men i vissa kulturer ligger den påstådda ”logiken” i att en dotter som befläckat familjens heder bör dödas beklagligt nära till hands.

Sverige har inte ensamrätt på sexuell frigjordhet, men att ett par som skilt sig och numera är gifta med varsin ny partner kan ha parmiddag utan att smockor serveras är förbluffande, åtminstone där jag kommer ifrån.

Att bo hos Moder Svea är som att vara ihop med en underbar tjej som lider av dåligt självförtroende. Du bedyrar att hon är speciell, medan hon konstant tjatar om sina skavanker: ”Titta på alla andra tjejer: Hon är vacker, själv är jag fet. Hon där är rolig, själv är jag färglös. Den där är passionerad, själv är jag torr och tråkig. Rasistisk och elak är jag också.”

Ja, hon är inte perfekt och har brister, som alla andra. Exempelvis kan hon vara förbaskat kylig, men lär du dig att hantera det är hon cool. I slutändan är det henne du har valt, det är hos henne du vill stanna. Speciellt med tanke på att hon inte är din första och du är medveten om vilka galningar det finns därute; du minns särskilt den dysfunktionella psykopat som du en gång flydde från. Dock blir hennes självhat tröttsamt ibland.

Ibland tänker du att om hon inte ändrar sig så… vill du inte lämna henne, men samvaron lär bli mindre lycklig. Ibland vill du skaka om henne och skrika: ”Lägg av, du är bra som du är!”

En gång i tiden lät hon dig åtminstone ge komplimanger, men numera beter hon sig som att det är nåt fel på dig som älskar henne: Invandrare som viftar svenska flaggan på nationaldagen är lite töntiga och patetiska. ”Antirasisterna” bakom boken ”Rummet” anser att författaren Qaisar Mahmoud ”älskar Sverige och svenskarna så hårt att [han] borde köpa ett par knäskydd så [han] inte får ont i knäna när [han] suger av dessa härliga Vasaättlingar”.

Gillar du Sverige riskerar du numera att utsättas för invektiv som ”husneger”. Blott i Sverige kan två harmlösa ord som ”svenska värderingar” automatiskt ”avslöja dig” som garderobsrasist.

Rasister (de som verkligen är det, inte alla som slentrianmässigt kallas det) har jag inga förväntningar på. Dock antar jag att antirasister och de som ropade ”refugees welcome” hyser viss omtanke om invandrade. Får en som var nyanländ för 29 år sedan vänligen be om att ni slutar klanka ner på er själva?

Nima Dervish är frilansskribent och författare till böckerna ”Varför mördar man sin dotter?” [2009] Och ”Ordbrand” [2013]. Föddes i Iran och kom till Sverige som tolvåring. Har sedan 2005 skrivit, debatterat och föreläst om ämnena invandring, integration och religion.