Krister Thelin

Till de tre svenska klassiska “farliga F:n” att akta sig för, det vill säga Flickan, Fogden och Flaskan, finns ett fjärde: “Federalism”.  Storbritanniens beslut (i vart fall som resultat av folkomröstningen; hur det sedan blir i praktiken är i skrivande stund oklart) att lämna EU har satt de grundläggande frågorna överst på dagordningen om vad EU är och bör vara.

EU är inte en konfederation (statsförbund) men ej heller en federation (förbundsstat).  Gemenskapen är vad jurister kallar sui generis, ensamt i sitt slag: mer än ett statsförbund men inte en förbundsstat. Beslutsordningen är komplex och inte alltid förstådd av de oinvigda: Kommissionen (“de ansiktslösa byråkraterna”) har ensam rätt att lägga förslag, Rådet (det vill säga medlemsstaternas regeringar i olika konstellationer) beslutar med stöd av Europaparlamentet. Vissa inhemska regeringar “glömmer” på hemmaplan bekvämt bort sin roll i beslutsfattandet, om besluten visar sig vara impopulära, och är snara att skylla på “Bryssel”. Inte minst har detta varit sant i Storbritannien, där desinformationens av Murdochs tabloider spridda draksådd nu skördats. EUs framgångar genom de fyra friheterna (personer, kapital, tjänster och varor) glöms bort i samma andetag som “migration” ses som den stora faran i en tid då xenofobin också växer sig stark i Europa. Putin gnuggar händerna över ett fragmentiserat EU.

I USA krävdes det ett inbördeskrig för att lösa frågan om konfederation eller federation. Sydstaterna som bröt sig loss ville ha ett statsförbund, men det blev en förbundsstat. I Europa är kronologin annorlunda: en lång period av europeiskt inbördeskrig 1914-1945 (för det var vad de två världskrigen i praktiken var, med det andra som en förlängning på det första. Se denna  Europadialog) lade grunden för ett statsförbund för knappt sextio år sedan. Tanken på en förbundsstat lades på is 2005 sedan Frankrike och Nederländerna i folkomröstningar sagt nej. Vi fick i stället Lissabonfördraget med sin artikel 50 som för första gången medger en formell utträdesrätt ur EU.

Sverige gick med i EU 1995 efter en knapp majoritet för “Ja” i folkomröstningen i november 1994. Men det var i det EU som styrdes av Maastrichfördraget. Något undantag från den däri intagna valutaunionen (euron) fick vi inte (till skillnad från Storbritannien och Danmark som har regelrätta undantag), men genom en ensidig protokollsanteckning (utan rättslig verkan) vid tillträdet inbillade vi oss att vi hade ett undantag; om kronan varit uppe i folkomröstningen om medlemskap hade nog utgången blivit en annan, så denna politiska fingerfärdighet var onekligen välbetänkt. År 2003 hade vi en folkomröstning om euron som ledde till ett knappt nej. Att omröstningen var såväl olaglig som onödig är dock inte så känt.

I det federationsfientliga Sverige (som oftast i EU-frågor tagit rygg på Storbritannien och med det självutnämnda “Stora EU-partiet” Moderaterna som ett slags back bench Tories) är den allmänna meningen nu att utvecklingen bör rullas bakåt och ett renodlat statsförbund bli modellen. Extremerna Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna luftar (om än på olika grunder) även tanken på ett svensk utträde ur EU. Populismen firar triumfer i Europa.

Längtan efter en retrovariant av EU kunde dock inte vara mer fel. En förbundsstat behövs mer nu än någonsin. En stor del av oviljan mot en federation hänger samman med att den blivit synonym med obegränsad överstatlighet och en Brysselbyråkrati i “elitens” och inte “folkets” tjänst. Insikten finns dock hos även den mest uttalade euroskeptiker om att vissa frågor är för stora för att nationalstaten ensam skall klara av den. Här behövs federala muskler. Låt mig peka på två aktuella frågor, vilka också hänger nära samman: migrationsströmmarna och terrorismen. Nationalstaterna handlar här i stort ensamma, låt vara med försök till samordning och gemensamt regelverk, men de nationella reflexerna leder till att gräns efter gräns nu stängs.

Låt istället den yttre gränskontrollen bli en renodlad federal EU-fråga, med egna gränskontrollstyrkor, med en exklusiv asylprövning vid den yttre gränsen (och omgående avvisning av dem som inte får asyl och en ordnad fördelning inom EU av dem som fått bifall). Så hanterar förbundsstaterna Australien, USA och Kanada saken. På motsvarande sätt behövs federala EU-organ inom brottsbekämpning, ett europiskt FBI och EU-åklagare för vissa gränsöverskridande brottstyper (till vilka terroristbrott onekligen hör). De nuvarande institutionerna Europol och Eurojust är i stort enbart kommunikationskanaler och brevlådor, låt vara viktiga men utan operativ behörighet.

Till dessa två frågor anmäler sig också behovet av en gemensam finanspolitik för eurozonen (i vilken Sverige alltså formellt redan ingår). En gemensam valuta utan gemensam finanspolitik är en halvmesyr och leder till det slag av ekonomiska kriser som Grekland så väl illustrerar. Utrikespolitik jämte därmed förbundna säkerhets- och försvarsfrågor är andra lämpliga områden för federal behörighet. (För dem med gröna böjelser kan också klimatfrågan förstås nämnas. Men med tanke på att klimataktivisternas recept normalt enbart bygger på planekonomiska lösningar bör den inte i förstone lyftas upp till federal nivå. Jämför Miljöberedningens i Sverige nyligen framlagda förslag)

EUs idé är byggd på subsidiaritet, det vill säga att beslut skall fattas på lägsta möjliga nivå i valet mellan lokalt, regionalt, nationellt eller europeiskt.  Ett federalt EU med klara konstitutionella avgränsningar på vissa begränsade områden är inget att frukta, tvärtom säkrar det trygghet på alla nivåer. Och domstolen i Luxemburg får vakar över att den federala nivån inte svämmar över.

Sverige bör därför nu istället för att delta i skallet om “nationalstaten åter” verka för att förnuftiga steg tas mot en förbundsstat. “Eliten” har hittills misslyckats i sin förklaringsbörda om vad EU är och bör vara till påtaglig folklig frustration. Det är dag dags för omtag – ett federalt sådant. Och för dem som bekymrar sig för hur exempelvis presidentskap och språkfrågor skall hanteras i en Europeisk Union går det att studera en existerande europeisk förbundsstat: I Schweiz finns fyra officiella språk och ett roterande presidentskap. Det går om man vill.