USA grundades av anglo-protestantiska kristna. Även de mest religionsskeptiska författningsfäderna som Thomas Jefferson och Thomas Paine högaktade protestantisk kristendom som de ansåg höll ihop det amerikanska statsbygge som konstitutionen lagt grunden till.

Fram till 1800-talets slut utgjorde protestanter inte bara en befolkningsmajoritet utan var nästan allenarådande.

När katoliker och judar kom till USA under 1800-talets sista årtionden var de amerikanska protestanterna skeptiska och utsatte dem för spe och mobbning som ibland tog politisk form som exempelvis i 1850-talets Know Nothing Party, som motsatte sig katolsk invandring.

Motståndet mot katolikerna handlade dock inte om frågor som nattvard eller barndop (sådana schismer var protestanterna sedan länge vana vid) utan omhuruvida de icke-protestantiska immigranternas tro verkligen var förenlig med USA:s konstitution.

Nix, sa de flesta amerikaner.

För att bli accepterade tvingades därför både judar och katoliker att bevisa att de var lika amerikanska som den protestantiska majoriteten.

Det tog tid. Men så småningom förstod det protestantiska USA att dessa andra grupper verkligen var lojala amerikaner. Den protestantiska antisemitismen ebbade ut på 1950-talet efter Förintelsen och kriget mot Hitler. Och antikatolicismen punkterades på 1960-talet när John F. Kennedy blev president.

Idag finns i USA en skepsis mot islam med skillnaden att dagens politiker vill låta muslimerna slippa den luttring som katoliker och judar utsattes för innan de blev accepterade. Muslimer anses inte behöva bevisa sin lojalitet eftersom katoliker och judar redan bevisat att minoritetsgrupper kan vara lojala mot USA.

Det resonemanget gäller emellertid bara om islam verkligen kan jämställas med katolicism och judendom. Historien visar att detta inte kan tas för givet. Ett antal muslimska terroristattacker har genomförts som saknar katolsk eller judisk motsvarighet, till exempel 9/11-attacken 2001, Fort Hood-attacken 2009, Boston maraton-bombningen 2013, Chattanooga- och San Bernadino-skjutningarna 2015 och nu attacken på gayklubben i Orlando den 12 juni 2016.

Sådana terrorister kom aldrig från de katolska eller judiska miljöerna. Ej heller från invandrade tyskar eller japaner – trots att amerikaner betraktade sina tyska landsfränder som landsförrädare under första världskriget och japanerna internerades preventivt av regeringen under det andra.

Däremot har hundratals radikala muslimer anslutit sig till Islamiska staten som krigar mot USA. De har därmed visat att deras lojalitet ligger hos just en främmande makt.

USA:s islamiska miljöer har inte tagit ansvar för detta, utan avfärdat ifrågasättanden som islamofobi. De har utnyttjat amerikanska myndigheters rädsla för att stigmatisera oskyldiga (vilket naturligtvis är en sund inställning hos myndigheterna om den inte missbrukas).

Terrorhändelserna och frånvaron av islamisk självkritik visar dock att frågor om islams kompatibilitet med amerikanska värden och muslimers lojalitet mot USA inte kan avskrivas med hänvisning till USA:s tidigare erfarenheter av olika invandrargrupper.

Vägen för USA:s muslimer att fullt ut bli accepterade är att gå igenom samma process av frågor och ifrågasättanden som tidigare grupper fått genomgå, tills frågorna blivit besvarade.

Det legitimerar självklart inte hat mot muslimska individer som alltid måste respekteras som personer. Men att öppna dörren på vid gavel för muslimsk invandring med hänvisning till tidigare fördomar mot katoliker och judar är fel väg att gå.

Faller man i det ena diket måste läxan vara att lära sig hålla balansen, inte att trilla ner i det andra. Det behöver västvärldens politiker inse.

Ronie Berggren, USA-expert från Örnsköldsvik, leder bloggen och podcasten Amerikanska Nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com). Han vill se starkare band mellan Europa och USA och en enad västvärld, mer inspirerad av amerikansk och brittisk politisk tradition, som kan stå upp för västerländska, demokratiska värden i en tid då totalitarismen gör framryckningar.