Krister Thelin

Ordens makt över tanken är stark. Medier och politiker (liksom marknadsförare och PR-byråer) väljer ett språk med beteckningar och bestämningar som ger de rätta associationerna. Därigenom bidrar de till att forma läsares, lyssnares, tittares och väljares bild av verkligheten. Låt mig ta två exempel. “Flyktingar” och “skatteflyktingar”. Det förra ger positiva bilder: människor som flyr från krig och förtryck. Det senare är snarare det motsatta: någon som fegt flyr från sin skyldighet att betala skatt.

“Flyktingar” har sedan länge blivit den, i såväl medie- som politikervärlden, etablerade beteckningen på de migranter som tar sig till vårt land och här söker asyl. En “flykting” inbjuder till empati, stöd och hjälp. “Asylsökande” är mer neutralt, även om “asyl” enligt Utlänningslagen avser uppehållstillstånd åt den som är flykting i lagens mening. Problem uppstår när en “asylsökande” fått sin sak prövad (något som för närvarande tar alldeles för lång tid och är inhumant i sig) och därmed inte längre kan sägas söka asyl. Utlänningslagen (för övrigt en beteckning  som än så länge och förvånande nog ingen ifrågasatt, även om termen “utlänning” inte är vare sig inneslutande eller särskilt inkännande) är här klar: Den som fått avslag på sin ansökan har inte lagligt rätt att vistas i riket, skall därför utvisas och kan bestämt inte kallas “flykting”.  Den förskönande omskrivningen för dem som vistas illegalt i landet är “papperslösa” (en beteckning vi lånat in från Frankrike), en term som också flitigt används i medierna och inte minst av dem som ifrågasätter nationalstatens rätt att över huvud taget ha gränskontroll. Och, visst, kontroll av utlänningar är en relativt modern företeelse: ett barn av första världskriget. Sverige fick sin första utlänningslag 1916. Före 1914 var Europas gränser öppna för varje resande. EUs och Schengens fria rörlighet har alltså bara återfört oss till tiden för hundra år sedan. Den “papperslöse” är dock inte utan papper. Det är tvärtom just vad som finns: ett skriftligt beslut om att utvisning skall ske.

För närvarande får mer än hälften av alla asylsökanden avslag på sin ansökan och kan alltså  inte kallas “flyktingar”.  De regler som finns om att också de som vistas i landet illegalt skall ha viss rätt till välfärdsstatens goda, bland annat sjukvård och skolgång för barn, suddar ut gränsen mellan dem som har och dem som saknar uppehållstillstånd och inbjuder till missförstånd. Men genom att hålla fast vid beteckningen “flykting” också för dem som utan rätt vistas i landet målas bilden upp av myndighetsövergrepp och inhumanitet när exempelvis utvisning skall verkställas. Det sker inte av misstag. Det är ett policybeslut i normativt syfte på vissa medieredaktioner. Att public service, som här syndar stort, uppenbarligen mot bättre vetande fortsätter med detta är en styggelse. Det måste få ett slut.

“Skatteflykting” används svepande mot dem som försöker minska sin skatt, oavsett om det sker lagligt eller olagligt. Det finns en lag mot skatteflykt (men i den ingen definition på “skatteflykting”) som underkänner i och för sig lagliga rättshandlingar, om det övergripande skälet för dessa handlingar är att åstadkomma en väsentlig “skatteförmån”. Den första generalklausulen på området infördes av en borgerlig regering 1980. Den upphävdes, efter att sällan ha tillämpats, av den annan borgerlig regering 1992. Den återinfördes i utvidgad form av en socialdemokratisk regering 1995 och har sedan dess ytterligare skärpts till statens förmån, men används inte särskilt ofta. En “skatteflykting” är inte “skattebrottsling” (för dessa finns särskilda straffbestämmelser) men “flyktingen” kan alltså få se sina handlingar underkända med upptaxering som följd.

Termen “skatteflykting” speglar en syn på skatt och äganderätt som har en tydlig ideologisk klangbotten. Den franske anarkisten Proudhon hävdade att “ägande” var “stöld” (“la propriété, c’est le vol”). En liberal värnare av äganderätt ser tvärtom skatt som ett intrång (om än inte stöld) i denna rätt. Och socialdemokraten Gustaf Möller ansåg, som bekant, “att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Här skymtar den socialistiska synen fram: all egendom tillhör “folket”. “Samhället” har ett gränslöst anspråk på “gemensamma” tillgångar, och vad den enskilde får kvar efter skatt är egentligen en gåva från staten. Det återkommande talet om “luckor” i skattelagstiftningen är ett uttryck för detta synsätt, nämligen att stat och kommun (“det allmänna”) egentligen äger allt och att den enskilde därför har en plikt att maximera sin skattebetalning och stänga “luckan”. Att borgerliga politiker inte kan skilja på det “allmänna” och “samhället” är illa nog (socialister har alltid satt likhetstecken mellan stat och samhälle), men att de inte kan skilja på den enskildes rätt och statens skyldighet är ännu värre. Staten har legitima anspråk på att medborgarna fullgör sina skyldigheter och betalar skatt. I detta syfte har staten lagstiftnings-och myndighetsmakten till sitt förfogande. Om det brister i lagens utformning, har den enskilde ingen skyldighet att avhjälpa dessa; den goda moralen finns hos den som värnar sin äganderätt, inte hos en stat som anser sig äga allt. Visst, det kan vara irriterande för skattemyndigheter att det finns lagliga sätt att undvika att betala skatt, men så bör det vara i en rättsstat. Men dessa kritiska glidningar i språkbruket från finansministrar och skatteförvaltning, om “skatteplanering”, “aggressiv skatteplanering” och “skatteflykting”,  medverkar när de oreflekterat vidareförs av medier och politiker till att den som vill behålla mer av sin egendom gentemot statens skatteanspråk egentligen inte bara är en moraliskt förkastlig individ utan rent av brottslig. Så ställs moralen på sitt huvud.

Vi kan inte hindra vare sig finansministrar eller dem som förespråkar en gränslös migrationspolitik från att missbruka begrepp för att skapa känslor i ett klart ideologiskt syfte och påverka sinnena, men vi kan vara medvetna om när det sker. Därigenom får vi större motståndskraft när propagandan vevar i gång och kan behålla den medborgerliga rätta kompassriktningen. Nobelpristagaren i litteratur Herta Müller, som levt i ett totalitärt samhälle, vittnar om att “språk kan göra stor skada”.  Sverige är inte totalitärt, men språket har ibland totalitära ambitioner: medborgarna skall fostras till att tänka och tycka “rätt”. För att travestera Thorild: “Att tänka fritt är stort, att fly det påbjudna ‘rätta’ större”.