Stefan Hedlund

Det utbredda tiggeriet på svenska gator och torg börjar nu bli till ett allvarligt samhällsproblem. Problemet ligger inte främst i de sanitära olägenheter som uppstår i samband med de romska tiggarnas bosättningar, inte heller i den irritation som kan uppstå hos affärsinnehavare eller snabbköpsbesökare som besväras av den framsträckta muggen. Det verkliga allvaret ligger i påverkan på grundläggande samhällsnormer.

Fram till de romska tiggarnas inträde i den svenska debatten var försörjning via förnedring något i stort sett alla instinktivt vände sig emot. Själva grundstenen i det svenska samhällsbygget var att alla skulle beredas möjlighet till försörjning via hederligt arbete. Till detta kopplades även en skyldighet att inte ligga andra till last. Det grundläggande var att tiggeri uppfattades som oförenligt med ett civiliserat samhälle. Nu är tiggeri åter på väg att bli accepterat, och det är djupt oroväckande.

Som förre statsministern Göran Persson har påpekat, reser detta frågan om vilken samhällsgrupp som står i tur för att tvingas ned på knä. Svaret är tämligen givet. I första hand kommer många av de ”nyanlända” som nu låses in på asylboenden, utan utsikter till integration i det svenska samhället, att frestas till både tiggeri och prostitution. I förlängningen riskerar även marginaliserade grupper av den befintliga svenska befolkningen att reduceras till ett slags bildligt tiggeri, till att stå på knä för förmåner som brukat vara rättigheter.

I takt med att migrationspolitiken äter upp en allt större del av statens finanser kommer nedskärningar att tvingas fram på andra håll. En gradvis urholkning av moraliska normer rörande skyldigheter gentemot andra reducerar samtidigt väljarnas motstånd mot att ta ifrån de allra mest utsatta – om en grupp kan tillåtas att stå på knä och tigga, kan en annan grupps krav på rättigheter lätt också uppfattas som tiggeri. Vi ser här konturerna till ett samhälle de flesta svenskar nog trodde att vi sedan länge hade lämnat bakom oss.

De som mest aktivt bidrar till att skynda på denna värderingsförskjutning är de postmoderna aktivister som gjort det till sin sak att värna om romernas tiggeri. I sin strävan att försvara romska tiggares påstådda rätt att sätta sig över gällande svensk lag, att exempelvis utan tillåtelse bosätta sig på privat egendom, drar de sig inte ens för att själva bryta mot gällande svensk lag genom att obstruera myndighetsutövning.

Det är också slående hur godtyckligt aktivisterna väljer att framhålla just tiggeri som moraliskt mera försvarbart än andra former av förnedring. De som hävdar romers rätt att försörja sig via tiggeri kan samtidigt antas vara helhjärtat för att kriminalisera köp av sexuella tjänster, detta trots att det ur ett moraliskt perspektiv inte finns någon skillnad.

Libertarianer skulle hävda att både tiggeri och köp av sexuella tjänster, liksom även bruk av narkotika, representerar individuella val som staten inte har någon rätt att blanda sig i. Man kan tycka vad man vill om de moraliska grundvalarna för en sådan inställning, men den präglas i alla fall av logisk konsistens.

Det gäller inte för dem som samtidigt hävdar att tiggeri skall vara tillåtet och sexköp vara förbjudet. Deras försök att framställa den ena formen av förnedring som moraliskt försvarbar medan den andra är moraliskt förkastlig är inte hållbart.

Den svenska man som lägger en slant i en fattig romsk flickas mugg gör sig ur ett moraliskt perspektiv skyldig till samma slags kränkning som om han av samma flicka skulle köpa en sexuell tjänst. I båda fallen medverkar han till att främja förnedring som en väg till försörjning.

Det kan förvisso uppfattas som särskilt anstötligt att mannen i det senare fallet köper egen sexuell tillfredsställelse, men mot detta måste ställas att han i det förra köper egen moralisk tillfredsställelse, en känsla av moralisk godhet betingad av att flickan framför honom tvingas stå på knä.

Det grundläggande är att det flickan i det senare fallet säljer inte kan reduceras till enbart en sexuell tjänst. Liksom i fallet med tiggeriet är det hennes värdighet som är handelsvaran. Det är just detta argument som låg till grund för sexköpslagen, och det bör självfallet äga samma tillämplighet på tiggeri.

Det som är verkligt moraliskt stötande i denna bodelning mellan tiggeri och prostitution är att de som får betala priset för att aktivisterna skall kunna framhålla sig själva som moraliskt mera högtstående än oss andra är just de offer som reduceras till att stå på knä – för att aktivisterna skall kunna brännmärka sina medmänniskor som rasister.

Det är en extrem form av aktivism, grundad i ett behov av att ständigt framhålla sig själv via reflexmässig brännmärkning av andra – idag är det rasister, igår var det sexister och i förrgår fascister. Den gemensamma nämnaren är aktivistens narcissistiska behov av att vara bättre än alla andra. Det är djupt osmakligt.