Ilan Sadé

I senaste numret av Weekendavisen fann jag en översatt essä av den konservative brittisk-amerikanske publicisten Andrew Sullivan, som behandlar Donald Trumps segertåg i den amerikanska presidentvalrörelsen med hänvisningar till dialoger i Platons ”Staten”. Essän publicerades ursprungligen i New York Magazine med titeln ”Democracies end when they are too democratic”.

I Staten lägger Platon genom huvudrollsinnehavaren Sokrates fram tesen att tyranniet sannolikt endast kan utvecklas ur ett demokratiskt styre. Tesen går i korthet ut på att demokratins jämlikhetsskapande verkan leder till att alla eliter förlorar sin auktoritet och alla hierarkier plattas ut eller ställs på sina huvuden. Det gäller även inom områden som familjeliv och skola. Sonen ser sig som likställd med fadern. I undervisningsgruppen ”fruktar läraren sina lärjungar och smickrar dem, och lärjungarna ringakta sin lärare och sina ledare”.

I denna instabila och bubblande jämlikhetsröra, där alla vill vara så fria och ohämmade som möjligt, kommer förr eller senare en tyrann att äntra scenen och vinna folkets gehör, menar Platon genom Sokrates. När denne folkledare har lyckats ta makten, övergår friheten i sin absoluta motsats.

Platons förutsägelser om den jämlikhetsskapande demokratin som tyranniets föregångare lär ha åberopats många gånger genom historien. Sullivan ser nu en potentiell tyrann i Trump – mannen som har förbigått de gamla eliterna och spelar det politiska spelet enligt helt nya regler. Orealistiska och grova uttalanden framhålls i massmedia som ytterst graverande och Trump skulle vid det här laget ha förlorat förvalsprocessen flera gånger om, ifall man skulle följa den regelbok som svenska journalister fortfarande utgår ifrån. Emellertid tycks grovheter och ogenomtänkta ståndpunkter bara ökat hans popularitet. Journalisterna och Trumps motståndare kliar sig i huvudet. Andra bävar inför framtiden.

Kanske är Sullivan någonting på spåren när han pekar på att föraktet för auktoriteter och möjligheten att använda sig av direktkanaler till väljarna genom IT-revolutionen skapar fenomen som Donald Trump, liksom vänsterkantens Bernie Sanders och faktiskt även Barack Obama för åtta år sedan. Ledare som väcker känslor och fångar uppmärksamheten i de sociala mediernas ständigt pågående massmöte är de som går framåt, trots deras ömsom extrema, ömsom oklara budskap.

Samtidigt måste man analysera det missnöje som bär fram Trump, vilket har sina paralleller i Europa. Sullivan anser att vi har att göra med den vita arbetarklassens protest mot allt svårare levnadsbetingelser efter finanskrisen. Det republikanska etablissemanget och vänstern har båda fjärmat sig från denna väljargrupp. Den sistnämnda har rentav kommit att utnämna den vite, manlige arbetaren till huvudfiende på grund av den uppsättning värderingar som han hyser. Detta har lämnat ett politiskt tomrum, som lätt kan fyllas av en företrädare som genom sin uppenbarelse och sitt budskap utgör ett stort långfinger vänt mot hela det etablissemang som hans väljare med visst fog uppfattar som sin fiende.

I Europa kan motsvarande utveckling skönjas. Här är det framförallt de olika hot mot den välordnade nationen till följd av den stora invandringen som eliterna har negligerat. Oro och förslag om åtstramning av asylinvandringen har bemötts med fördömelse, hån och brännmärkning. Även här ser man ett ohöljt förakt för grupper som behöver förståelse och politiska reformer. Med begrepp som ”white trash” och ”svennebanan” markerar sagesmannen att han är med på noterna och har hamnat i det vinnande laget. Är det då underligt att medborgare från allt mer marginaliserade grupper, vilka utifrån sin egen livssituation skattar en hyfsat homogen nationalstat högt, känner sig övergivna och röstar på nationalistpartier?

Minskad naturlig respekt för eliter är kanske här för att stanna, oavsett om man tycker att det till övervägande del är bra eller dåligt. Om dialogerna i ”Staten” beskriver ett ödesbestämt förlopp, gäller det förstås att skjuta tyranniet på framtiden så länge det bara går. För att lyckas med det, vore det nog bra om den politiska eliten genom nya folkrörelser åter fick en folklig förankring.

Exakt hur det ska gå till får kanske bli ämnet för en annan artikel.