Patrik Engellau

Jag är agnostiker. Det betyder att jag inte vet om Gud finns eller inte. Men jag är en kristen agnostiker. Jag tror nämligen på västerlandet och dess grundläggande värderingar. (Om min mamma varit judinna så hade jag nog varit en judisk agnostiker, för jag tror resonemanget funkar för judendomen också.)

Va? Skulle västerlandet fortfarande ha något med kristendomen att göra? I ett land som Sverige, det mest sekulära landet i världen?

Ja, faktiskt. Våra grundläggande föreställningar om vad som är heligt har sitt ursprung i Bibeln. Ta jämlikheten till exempel. Den är helig i västerlandet.

För en grek som filosofen Aristoteles fanns ingen jämlikhet mellan människor. Människor värderades, liksom djur, efter sina talanger. En ko som ger mycket mjölk är en bättre ko än en som ger mindre. Ett öga som ser bättre än ett annat öga är ett bättre öga. En krigare som slåss bra är en bättre människa än en dålig soldat. Det fanns medfödda kvalitetsskillnader mellan människor. (Med den människosynen var slaveriet ingen moralisk stötesten.)

Bibeln ändrar på det där. Alla människor är Guds barn. Gud är allas vår fader. Därför är alla människor syskon. Gud älskar oss alla lika mycket. (Där blir det lite knepigt för judendomen eftersom Jahve var just judarnas och inte andra folks gud.) I Guds ögon är alla människor lika mycket värda. Jesu budskap om att vi ska älska andra som oss själva gav liksom turboeffekt på den ursprungliga tanken. Det är, tror jag, grunden för västerlandets starka framhävande av jämlikhet och likaberättigande.

Att alla människor är syskon – broder- och systerskapet – är för övrigt en annan helig dogm i västerlandet. Det kommer sig av att vi har samma far, nämligen Gud.

Bibeln gav också friheten, ytterligare en helig dogm. Människans första handling blev att manifestera sin fria vilja genom att äta av den förbjudna frukten och därför bli förvisad från Edens lustgård.

Där skiljer sig Bibeln från det grekiska tänkandet. För Aristoteles handlade inte livet så mycket om frihet som om att människan skulle hitta sin bestämda plats i tillvarons maskineri och så bra som möjligt utveckla sina medfödda talanger.

Underligt nog kommer den närmast ateistiska franska revolutionens motto – frihet, jämlikhet och broderskap – således från Bibeln. Den franska revolutionen stod för ett slags kristendom utan gud (om man kan bortse från de excesser den förföll till).

Jag undrar hur det står till med islam på den här punkten. Jag har inte hittat någon motsvarighet i Koranen till Bibelns föreställning om att människan ska vara en ”avbild” av Gud. Temat Gud fader verkar inte vara lika tydligt markerat som i kristendomen. Så broderskapet känns osäkrare inom islam, men här står jag på svag teologisk grund.

När det gäller den fria viljan kan man jämföra Bibelns och Koranens beskrivningar av omständigheterna kring ätandet av den förbjudna frukten. I Bibeln är det en orm som förklarar för Eva att hon lugnt kan ta sig ett bett. Men det är Eva själv som fattar beslutet.

I Koranen är det en högre auktoritet som övertalar motsvarande kvinna, nämligen ängeln Iblis, alltså Djävulen själv. Kvinnan, som inte verkar ha behövt något namn i den muslimska skapelseberättelsen, blir helt enkelt tillhållen att äta. Här snackar vi inte fri vilja, utan lydnad under en auktoritet. ”Och han [Djävulen] svor och bedyrade för dem: ’Jag är er gode rådgivare (som vill er väl!’… Så bedrog han dem med sitt listiga tal”, står det i sura 7:21, 22.

Även i fråga om jämlikhet verkar islam brista. Det råder ingen jämlikhet mellan män och kvinnor och ej heller mellan exempelvis muslimer och kristna. Kristna kan ibland tolereras om de underkastar sig och betalar särskild skatt.