Patrik Engellau

En söndag för några veckor sedan besökte jag min första katolska mässa. Det var i katedralen Nosso Senhor do Bomfim, den kanske vackraste kyrkobyggnaden i hela Salvador, huvudstad i den brasilianska delstaten Bahia, ett stycke rokokoarkitektur med ornament och guld i hela kyrkorummet.

 

Jag gick dit för att bilda mig. Jag förväntade mig en högtidlig och trist föreställning med glest mellan halvt uttråkade åhörare, ungefär som i en svensk kyrka. Hej, vad jag bedrog mig. Det här var mer som en fullsatt rockkonsert än en svensk gudstjänst.

Jag kom dit kvart i elva och blev överraskad över att kyrkan redan var full med ett hundratal personer som inte fått plats sittande utanför. Men plötsligt lämnade alla åhörarna lokalen; det visade sig att sju mässor skulle avhållas under dagen och vad jag skådat var avslutningen på föregående evenemang.

Så fyllde det på igen till 11-föreställningen. Folk satt tätt i bänkarna och stod sammanpressade i raderna. Jag räknade till ett tusental personer plus det okända antal som stod utanför och lyssnade. På förfrågan från mig sa en bänkkamrat att det alltid var lika fullsatt på mässorna.

Showen började med att prästen under värdiga former rev av ett tjugotal barndop. Sedan sjöng församlingen psalmen Fader vår. När jag säger ”sjöng” så betyder det just sjöng. Alla sjöng. Med hög röst. En varm gemenskap började sprida sig som gradvis gjorde mig alltmer rörd och tagen.

Prästen övergick till att tacka Gud för att vissa namngivna personer sedan förra söndagen tillfrisknat från svåra sjukdomar och för att Gud under samma period tagit till sig andra namngivna församlingsmedlemmar.

Det sjöngs kanske tio psalmer under den en och en halv timme långa mässan. Alla sjöng. Alla verkade kunna alla orden till alla psalmerna. Alla lyfte armarna och rörde dem i takt med musiken eller klappade takten med händerna. Musiken, ja. Det kanske fanns en orgel i katedralen, men den syntes inte. I varje fall hördes den inte. I stället fanns ett band med gitarrer och trummor. Det var lika mycket gung i låtarna som om Sven-Ingvars stått på scen.

Predikan handlade om den heliga treenigheten, alltså Fadern, Sonen och Den helige anden. Prästen var en folktalare av rang. Hela församlingen lyssnade uppmärksamt, ingen satt och småpratade, mobiltelefoner var det inte fråga om. Prästen sa att det var svårt att fatta det där med trefaldigheten så om någon i församlingen inte begrep så var det förståeligt och för övrigt var det knappt så att han själv, prästen, kunde komma underfund med saken. Sedan höll han en vältalig utläggning som, om jag förstod rätt, gick ut på att den heliga treenigheten var bra även om man inte kunde begripa den.

Därefter sjöngs en psalm som prästen tyckte var så förnämlig att han föreslog att alla skulle tacka varandra. Då började hela församlingen vända sig mot sina grannar och ta varandra i hand och le. Allting var värdigt, vänligt och riktigt trevligt. Det där med granntacket återkom ytterligare en gång under mässan. På samma vis som församlingen kunde sångtexterna så visste de hur de i varje situation skulle bete sig: handflatorna framåt under psalmsångerna och uppåt under bönerna, när man gemensamt skulle ropa ”Amen” under bönerna och när man skulle ropa ”Tack Gud” och när ”Ära till Dig, Herre” var det rätta svaret. Det här var en kunnig, tränad publik.

Nästa nummer var den heliga nattvarden (bara prästen drack vinet, men oblaterna bars omkring i silverskålar till de kyrkobesökare som ville ha). Därefter insamlades kollekt. Jag betalade en hundring eftersom jag var så glad och gripen av föreställningen. Jag frågade en bänkgranne hur kyrkan egentligen finansierar sig. Kollekt och gåvor, sa hon. Betalade man inte medlemsavgift, frågade jag. Hon förstod inte frågan.

Efter kollekten fick prästen inspiration till en ny, kort predikan som gick ut på att det är fåfängt att tro att Gud ska lösa våra problem men att han ständigt försökte ge oss kurage att göra det på egen hand. Det tilltalade mig mycket eftersom jag skrivit en hel bok som delvis handlar om just detta.

Varför håller katoliker så bra gudstjänster om man jämför med Svenska kyrkan? Jag undrar om det inte beror på pengarna. Katolikerna får inga pengar och därmed ingen makt och inget inflytande om inte folk frivilligt ger ifrån sig när de kommer i stämning. Katolikerna har inga medlemsintäkter och får inte statsbidrag. Katolska kyrkan behöver sin publik. Däri skiljer den sig från Svenska kyrkan som behöver sin publik lika mycket som svenska partier behöver medlemmar. Kyrkan och partierna i Sverige grejar sina intäkter med enklare metoder, nämligen genom att fogden tvångsmässigt hämtar pengarna ur medborgarnas plånböcker. (Jo, jag vet att man kan gå ur kyrkan och spara avgiften men en sådan protest verkar sitta långt inne; själv är jag fortsatt medlem.)