Ilan Sadé

Nyligen har det kommit ett utspel från Centerpartiet om att kampen för räddningspersonalens säkerhet i diverse förorter bland annat ska föras genom instiftandet av en ny brottsrubricering: ”våld mot alarmeringstjänstpersonal”. Moderaterna har å sin sida haft en rikskonferens under parollen ”Sverige ska fungera”, vilket Anna Kinberg Batra numera vill främja genom att ge staten rätt att ta dysfunktionella skolor i beslag. Vad som hindrade Kinberg Batra och hennes vänner från att vidta dylika åtgärder under de åtta år då de hade regeringsmakten och skolorna var i ungefär samma skick som idag är något oklart. Eller inte.

Att vilja fylla brottsbalken med nya snitsiga benämningar eller yrka på att havererade skolor ska skickas till Skolverket kan ge sken av handlingskraft, åtminstone när man är i självpåtagen opposition. Men vad betyder sådana förslag i praktiken?

Om vi börjar med våldet mot ”alarmeringstjänstpersonalen”, har nya etiketter i lagboken naturligtvis ingen som helst betydelse. Bristerna i polisens och rättsväsendets organisation för att kunna hantera gängen avhjälps inte med ordlekar, ej heller orsakerna till att vi har hamnat där vi befinner oss idag. Avsiktlig blockering av utryckningsfordons färdväg och stenkastning mot människor och bilar är mig veterligen redan olagligt i dag. Problemet är snarare att alltför få kan gripas och dömas.

När det gäller skolorna blir jag desto mer fundersam kring förslagets praktiska genomförbarhet. Om provresultaten vid en viss skola är bedrövliga ska alltså den heta potatisen kastas över till staten för vidare åtgärder. Men vad i hela friden ska staten göra? Skicka dit Gordon Ramsay? Och är det Skolverket av alla myndigheter som ska göra vad som nu än ska göras? Är det inte därifrån alla dunkla och vanvettiga idéer i regel kommer? Vilka underverk förväntar sig Kinberg Batra att statsapparaten ska åstadkomma i rollen som…alarmeringstjänstpersonal?

Till detta ska läggas att staten tydligen redan i dag har befogenhet att sätta en skola under tvångsförvaltning, men enligt uppgift ska detta än så länge aldrig ha hänt. Man undrar hur det kan komma sig. Eller inte.

Det finns kanske en plan någonstans, men jag tillåter mig att tvivla när det mest handfasta budskapet som kommer ur den moderata partiledarens mun är ord som ”nolltolerans”, ”kunskapskontrakt” och 1,2 miljarder kr. Det vi ser är främst symbolpolitik. Alla förnuftiga människor som har ett hum om förhållandena inom skolans värld vet att problemen är djupgående och i grunden av ideologisk art. Till detta kommer att vissa trender i det omgivande samhället har gått hårt åt möjligheten att förmedla kunskaper under ordnade former.

Det finns en supertanker att vända. Så länge ingen vill göra en ordentlig ansträngning att byta kurs är det tämligen likgiltigt om det är förste eller andre styrman som håller i ratten.