Patrik Engellau

Hanne Kjöller, en ledarskribent på Dagens Nyheter som jag normalt tycker är den vettigaste de har, ger föräldrarna vid friskolan Thoren Framtid i Ronneby en avhyvling. Föräldrarna ska nämligen ha förmått friskolan att inlägga någon sorts veto mot kommunens planer på att ”starta en förberedelseverksamhet för nyanlända barn i huset”. Närmare bestämt ska föräldrarna och skolan ha motsatt sig att migrantbarnen fick använda skolans ytterdörr och eventuellt toaletter på bottenvåningen och därigenom förmått kommunen att lägga ned planerna. Kjöller ställer några retoriska frågor till dessa föräldrar och avslutar med att näpsa dem:

[Hur] tänker sig [föräldrarna] att nyanlända ska integreras om de förvägras komma i närheten av ljushyllta? Hur ska de infödda i framtiden kunna dela arbetsplats och kanske liv med människor med annan bakgrund om föräldrarna så tidigt inympar denna skräck för främlingar?

Var och en får tycka vad de vill om invandringspolitiken. Men även personer som ogillar migrationen har bara att tugga i sig att de som beviljats uppehållstillstånd i de flesta fall är här för att stanna. Och då gäller det att rusta samhället, och barnen, för det.

Nu verkar sakfrågan inte vara så entydig som Kjöller hävdar. Grundskolechefen vid Thoren Framtid slår ifrån sig anklagelserna:

Vi stängde INTE och har aldrig stängt några dörrar vare sig för kommunen eller deras verksamhet för nyanlända barn. Att vi förknippas med ord som apartheid och att vi skulle stänga ute flyktingbarnen är helt verklighetsfrämmande för oss. Vi ser hur både våra anställda, elever och föräldrar i hela verksamheten blir starkt berörda av dessa helt felaktiga anklagelser. Vi har alltid och kommer alltid jobba hårt för att få bidra till en bättre integration på alla sätt och vis.

Men strunt i det. En ledarskribent kan ju inte alltid kolla fakta, utan kanske mest intresserar sig för principer. Så låt oss anta att föräldrarna och skolan i Ronneby gjort just det där de anklagas för och att kommunen vikt sig för protesterna. Vad ska man säga om det?

Om vi ett ögonblick låter bli att vara känslosamma så handlar det om i vilken utsträckning medborgare är skyldiga att finna sig i konsekvenserna av vad deras överhet hittar på. Det är ingen självklar och enkel fråga.

En ytterlighetsinriktning är den som Kjöller intar, nämligen att folket har att rätta och packa sig efter överhetens beslut vad överheten än beslutar inte minst med tanke på att överheten är tillsatt i demokratisk ordning.

Den andra ytterlighetsuppfattningen är den som brukar tillämpas av rebeller, till exempel när Greenpeaceaktivister bryter sig in i kärnkraftverk eller när Mahatma Gandhi protesterade mot brittiska statens saltmonopol i Indien och framställde eget salt. Sådant brukar betecknas som civil olydnad. Civil olydnad definieras av Wikipedia som ”en metod för samhällsförändring [närmare bestämt] en form av aktivism som går ut på att öppet och utan våld bryta mot en lag eller vägra att följa vissa myndighetsbeslut samt att vara beredd att ta konsekvenserna av handlingen”. Det är väl ungefär vad Kjöller anklagar Ronnebyföräldrarna för.

Överheter gillar normalt inte civil olydnad och de har såklart en poäng. I en bok från 1995 – Stenen i handen på den starke – ska Fredrik Reinfeldt och ett antal andra MUFare har argumenterat, också enligt Wikipedia, att civil olydnad och annan utomparlamentarisk aktivism skadar samhället och dess demokrati.

Svenska staten själv har i sin vishet emellertid tagit en mer balanserad ställning. Statens offentliga utredning Olydiga medborgare? Om flyktinggömmare och djurrättsaktivister från 1999 kommer fram till att den civila olydnaden ”kan bidra till att stärka såväl välfärdsstaten som demokratin”. Utredningen gör ett antal medkännande observationer kring motiven hos dem som ägnar sig åt civil olydnad:

Man måste själv agera, inte lämna politiken åt andra… Många intervjupersoner uttrycker mer eller mindre starka tvivel på det representativa politiska systemet och på politikernas förmåga att lösa det som de uppfattar som problemen. En del uppfattar politikerna som maktlösa i förhållande till den ekonomiska makten och/eller EU. Man kan också spåra en besvikelse hos några att politikerna har en ”dold agenda” – de säger en sak, men gör något annat – och/eller inte tar den fråga man själv engagerat sig i på allvar.

Föräldrarna i Ronneby, om de nu gjort det som Kjöller tillvitar dem, kanske känner igen sig. Och ingen ska säga att den civila olydnaden i detta fall inte fungerade eftersom kommunen enligt Kjöller faktiskt tog tillbaka sitt förslag. De lyckades påverka politiken långt effektivare än om de väntat till 2018 års val och skickade dessutom en tydlig signal om sina uppfattningar.

Sedan är det det där med skammen. Flyktinggömmare och djurrättsaktivister behöver ju inte skämmas för sin civila olydnad utan vinner tvärtom statens och troligen medias förståelse, men något sådant kan föräldrar i Ronneby tills vidare inte räkna med.