Stefan Hedlund

Den svenska debatten om flyktinginvandringen är nu på väg att byta fot, från allmänt moraliserande kring våra skyldigheter att hjälpa dem som ”flyr för sina liv” till växande oro över vad den befintliga svenska befolkningen under kommande år kommer att tvingas betala för att härbärgera de nyanlända, innan de kan börja bidra med eget arbete. Denna kursändring är i sig lovvärd, men debatten skjuter fortfarande delvis bredvid målet.

Det verkliga orosmoln som hänger över det omfattande inflödet av migranter till vårt land ligger inte främst i ekonomiska aspekter. Sverige är fortfarande ett rikt land, och även betydande extra belastningar på statskassan skulle vi utan större svårigheter kunna hantera – om det kunde visas för skattebetalarna att detta är motiverat.

Det är det senare som är det verkliga kruxet. Den verkliga anledningen att se på flyktingkrisen med så betydande oro ligger i de hot som här kommer att växa fram mot grundläggande social sammanhållning. Den samhällsvetenskapliga forskningen har i detta avseende två entydiga budskap att förmedla.

Det första är att vägen till välstånd går via framväxt av sociala och moraliska normer som befrämjar tilltro till statliga myndigheter och politiska institutioner, tilltro till människor vi inte känner, och en allmän känsla av samhällssolidaritet. Det var framväxten av dylika samhällsnormer – vad Adam Smith kallade ”det mänskliga samfundets omfattande väv” – som lade grunden till västvärldens välstånd, i långt högre grad än industriella och andra revolutioner; utan upplysningstidens normförskjutningar skulle det inte blivit någon industriell revolution.

Det andra budskapet säger att migranter tenderar att ta med sig till sitt nya land den kultur de vuxit upp med i hemlandet. Studier av ”socialt kapital” i olika delar av USA, alltså av just de normer av tilltro och sammanhållning som främjar välstånd, har visat på tydliga korrelationer över lång tid med socialt kapital i befolkningsgruppernas ursprungsländer – högt i områden befolkade av invandrare från de skandinaviska länderna, och lågt i områden med en hög andel ättlingar till invandrare från länder som ännu inte nått högt välstånd. Den berömda amerikanska ”smältdegeln” har inte förmått utplåna sådana skillnader.

Den kombinerade slutsats vi måste dra av dessa båda budskap säger att vi är på väg i en mycket farlig riktning, där statens legitmitet urholkas, och att jämförelser med tidigare erfarenheter av invandring från inom Europa endast kan bidra till att blanda bort korten.

Det vi nu bevittnar är en omfattande tillströmning av människor som vuxit upp i länder med lågt social kapital, alltså med samhällsnormer som präglas av grundläggnade misstroende snarare än av tillit. Det är den utbredda förekomsten av sådana normer som förklarar varför deras egna länder inte har kunnat lyftas ur fattigdom och politisk instabilitet, och som därmed även förklarar varför så många valt att söka ta sig till länder i Europa.

När de anländer kommer de att bära med sig just de normer som utgör huvudanledning till att de valde att lämna hemländerna, och det finns inte mycket som pekar på att deras inledande erfarenheter i Sverige kommer att bidra till kulturell integration, alltså till normförskjutningar i riktning mot det ideal som förenas med framgångsrika samhällen.

Mot bakgrund av hur illa den svenska integrationspolitiken fungerat även under tider då trycket var lågt, bör vi räkna med att de nyanlända under lång tid kommer att bli bildligt talat inlåsta i miljöer där de inte har några förutsättningar att få arbete eller att inkluderas i sociala nätverk tillsammans med den befintliga befolkningen. Latenta hot om massutvisningar kommer att ytterligare förstärka deras misstro mot sociala myndigheter och polis.

Framväxten av enklaver av detta slag kommer att leda till stora sprickor i det svenska samhället. Migranter som kommit till vårt land i hopp om arbete och ett bättre liv kommer att känna sig svikna och hänvisade till sina egna nätverk, där den grundläggande normbildningen främjar utanförskap – solidaritet inom den egna gruppen och misstro mot alla andra. I extrema fall kan man också anta att unga män kommer att bli lätta offer för islamistisk radikalisering.

På andra sidan av det sociala stängslet kommer en växande del av den befintliga befolkningen att uppleva oro och frustration, som riskerar att spilla över inte bara i sympatier för främlingsfientliga partier och rörelser. Än allvarligare är att det kan leda till en urholkning av de grundläggande normer som tillsammans skapar samhällssolidaritet, alltså omsorg om andra och en vilja att bidra till det allmänna, via skatter eller på annat vis. Det är det senare som utgör den viktigaste anledningen till att vara kritisk mot hur regering och myndigheter har misslyckats i att förstå vidden av de utmaningar de har ställts inför.

Det finns inget i detta som säger att invandring i sig är negativt. Däremot finns ett mycket tydligt budskap som säger att en väl reglerad migration är bäst för alla inblandade, inte minst för migranterna själva. Det är när inflödet tillåts överstiga integrationskapaciteten som varningsklockorna börjar ringa. I det svenska fallet har vi sedan länge passerat denna gräns – och priset kommer att bli mycket högt.