Patrik Engellau

Inspirationen till dagens text kommer från Predikaren, som i 10:5,6 framför följande uppfattning:

Ett elände gives, som jag har sett under solen,
ett fel som beror av den som har makten:
att dårskap sättes på höga platser,
medan förnämliga män få sitta i förnedring.

Lite överdrivet kanske, men tänkvärt likafullt. Jag återkommer.

Vid 26 års ålder inledde jag en åtta år senare avbruten karriär som ämbetsman, närmare bestämt som byråsekreterare vid SIDA. En byråsekreterares arbetsliv ägnas till stor del åt att förbereda, skriva och presentera promemorior, eller PM, som vi sa för att spara tid.

En (eller ett, språkbruket varierar) PM är ett inom statsförvaltningen betydelsefullt dokument som i allmänhet ligger till grund för ett myndighetsbeslut. I mitt fall kunde det handla exempelvis om att beskriva, motivera och föreslå någon särskilt biståndsinsats, till exempel ett brunnsborrningsprojekt för 15 miljoner kronor i Rift Valley-provinsen i Kenya.

En del PM framkallade särskild arbetsglädje däri att omständigheterna kunde tvinga fram en lång, intressant resa med besök på platsen i syfte att undersöka de praktiska möjligheterna att faktiskt genomföra den, ofta av mottagarlandet självt föreslagna, hjälpinsatsen. (En gång träffade en halvt svenskspråkig tysk i Etiopien. Han använde inte ord som ”biståndsinsats”, utan i stället uttrycket ”biståndspresent”, helt straight face. Jag fattade aldrig om han hade språkproblem eller om han ville framföra ett budskap.)

Det där med resor till exotiska platser var för övrigt en av de stora fringisarna med jobbet. Jag minns när jag blev chef för ambassaden i det nya biståndsmottagarlandet Guinea-Bissau. Nytt resmål! Jag tror vi hade 50 nyfikna (och vetgiriga och ambitiösa, för all del) delegationer från hemmamyndigheten på tre månader.

PM föredrogs i de flesta fall i SIDAs direktion av författaren. Direktionen var Olympen. Där satt byråchefer, avdelningschefer och generaldirektören själv. Att besöka direktionen var en stor sak för en ung byråsekreterare. Man gick dit med värdig min, PM i handen, antichambrerade tills man blev inkallad, harklade sig och bockade blygt inför de samlade beslutsfattarna.

Efter några gånger insåg jag gradvis ett oväntat faktum: en del av dessa potentater fattade inte så mycket. I och för sig hade jag trumf på hand eftersom jag arbetat med PM-projektet i veckor, kanske månader, och kunde praktiskt taget allt. Men ändå var jag förvånad över hur underliga frågor som kunde ställas och vilka märkvärdiga resonemang som de höga herrarna ibland kunde ägna sig åt. Ibland verkade de inte ens kunna läsa innantill (kanske hade de inte läst de utskickade handlingarna; senare i livet lärde jag mig själv att inte läsa tråkiga styrelsehandlingar och sådant där, på sammanträdena fick man ändå reda på vad det handlade om).

Min förvåning kom sig av att jag fram till dess i livet hade tagit för givet att framgång i livet, till exempel plats i SIDAs direktion, hängde ihop med begåvning och snabbtänkthet. Men det gjorde det uppenbarligen inte.

Jag funderade mycket på det där. Till slut insåg jag att det som gjorde att man hamnade i SIDAs direktion eller på andra framskjutna poster i samhället var viljan att hamna där. Karriär är kamp. Kamp är jobbigt. Man utsätter sig inte för den ansträngningen om man inte verkligen vill uppåt. Alla begåvade människor har inte den ambitionen. Intelligens är ingen dålig egenskap att ha, men långt ifrån den enda, eller ens mest betydelsefulla, när man ska stiga i graderna.

(Som bekräftelse på detta kan man undersöka vad medlemmarna i föreningen Mensa, som består av särskilt framtestade superintelligenta människor, har nått för anseende, berömmelse och världsliga framgångar. Det är inte så många, verkar det, som skulle få över 1 000 träffar på Google.)

Predikaren menade inte att alla på höga platser är dårar, bara att det finns häpnadsväckande många obegåvade människor som det gått riktigt bra för i livet.