Krister Thelin

Den rödgröna minoritetsregeringen hankar sig fram. Miljöpartiet förefaller att i Karlstad ha ridit ut sin kris, där dock den manliga taltratten föga gentlemannamässigt offrade sin kvinnliga kollega. Statsministern har ett gynnsamt läge. I sin aviserade regeringsombildning kan han rent av reducera de nuvarande gröna statsråden från sex till fyra utan risk. Mp har med all önskvärd tydlighet markerat att de väljer formell regeringsmakt framför principer. Mp kommer också att med säkerhet, om än vilt grimaserande, svälja beslutet om den tjeckiska brunkolen.

På den borgerliga kanten pågår det introverta arbetet, samtidigt som regeringens politik slagordsmässigt fördöms i olika tonarter. Alliansen förefaller i praktiken död. Nu är det intern partipolitik för hela slanten i de fyra partierna som gäller. Och beröringsskräcken med SD är lika uttalad som tidigare (utom när det av och till passar att i riksdagen ta emot stöd från dem). Det beramade “avtalet” från december 2014, som Löfven med hot om nyval skickligt lurade på de borgerliga, må vara dött i formell mening (och någon rättskraft hade det aldrig), men i praktiken lever det i hög grad. Vänsterpartiets inflytande växer således, medan de borgerliga deklarerat, att de kommer att fortsätta att driva låtsasopposition i ytterligare drygt två år. Tydligast kommer det dubbla budskapet att visas när riksdagen snart (med stöd av SD) kommer att bifalla KUs kritik mot statsministern, men Alliansen samtidigt värja sig mot att stödja ett formellt yrkande om misstroende och fälla regeringen. KU-kritik mot statsministern behöver förvisso inte leda till misstroendeförklaring, men skillnaden kan vara hårfin. Det borgerliga hyckleriet begär förtroende.

Enligt en undersökning från Demoskop 2013 vill 75 procent av de borgerliga väljarna hellre att det går bra för Alliansen som sådan än för något av de däri ingående partierna. Det är ett bra uttryck för vad som kan kallas allmänborgerlighet. Övriga 25 procent får anses vara partiaktiva, det vill säga  borgerliga “partister”.

Majoriteten i borgerlighetens valmanskår följer förmodligen politiken med förstrött intresse. Valdeltagandet är högt, men mellan valen sköter “politikerna” politiken. Politiker, som blivit alltmer professionaliserade i den mening att “politik” är ett yrke och en karriär, men vilka är i stort okända för väljarna (med bortseende från partitopparna). I Sverige röstar vi på parti i första hand och personval spelar en undanskymd roll. I länder, som i Storbritannien och USA, med majoritetsval i enmansvalkretsar är banden däremot starka mellan väljare och valda. Väljarna drar sig inte för att kontakta “sin” politiker i stort och smått.

De frustrerade allmänborgerliga väljare som vill försöka påverka den nuvarande till synes handlingsförlamade borgerligheten i riksdagen har tre möjligheter:

1. Försöka med aktivism ruska om partierna, det vill säga genom direktkontakt med partiföreträdare på olika plan (uppmaningar härom har getts i bidrag på Det Goda Samhället);
2. söka sig till och stödja ett nytt parti, exempelvis det nystartade Borgerlig Framtid; eller
3. markera missnöje genom att uttalat stödja det självutnämnda “enda” oppositionspartiet, det vill säga SD med “Jimmies” glada gossar och flickor.

Alternativ ett, som är standardmodellen i ett demokratiskt idealtillstånd (om vilket alla statsvetare kan ge besked), båtar föga. Partierna är extremt toppstyrda och ledningarna tämligen opåverkade av influenser, särskilt utifrån av obemärkta sympatisörer och väljare. (Annat är det med medieuppmärksamhet). Partierna lever på statsbidrag och behöver strängt taget inte sina medlemmar annat än som gratis valarbetare och valboskap. Som illustration kan tjäna M:s riksdagsgrupp på 84 ledamöter. Av dessa finns endast en handfull (ledamoten dr. Finn Bengtsson med några åsiktsfränder) som anser att nuvarande passivitet är fel. Men deras inflytande, även förstärkt med extern opinion, förefaller synnerligen ringa.

Det andra alternativet med nya partibildningar bidrar enbart till att förstärka det vapen som i decennier gynnat S och övriga vänstern: borgerlig splittring. Med nya borgerliga partibildningar får vi flera partier som darrar på fyraprocentsspärren: KD och Liberalerna ligger redan i riskzonen, och inte heller C kan känna sig säkert. Allianspartierna har visat att de inte ens förmår att växla upp till Alliansen 2.0 och därmed i praktiken skapa en valkartell (något S sett till att formellt förbjuda i vårt land): partier uppträder gemensamt före val och delar sedan på mandaten. Registreras Alliansen som parti men med fortsatt fyra interna partilistor uppnås samma resultat som en kartell, och fyraprocentsspärren, liksom taktikröstande, blir en icke-fråga. Men här sitter lojaliteten med det egna partiet hos partisterna alltför starkt. Hellre offras de 75 procent allmänborgerliga väljare som gillar tanken.

Återstår SD, som förtvivlat putsar på fasaden, rensar ut och försöker fjärma sig från sitt ursprung (tiden hjälper onekligen till: se på V vars extrema rötter ingen länge bryr sig om).  I takt med att bränderna i förorterna sprider sig, dystopiska stämningar breder ut sig och statens kärnuppgifter som polis och försvar uppenbarligen inte längre sköts, blir frestelsen med ett populistiskt partis enkla lösningar onekligen stark. För många allmänborgerliga väljare är dock steget, att öppet ge SD sitt stöd, för stort. Men den sociala stigmatiseringen avtar förmodligen i takt med den borgerliga passiviteten och ökade samhällsproblem, vilka blir allt tydligare, trots en påtaglig allmän strävan hos våra statliga etermedier att tona ner dem.

SD kommer inte, likt Ny Demokrati, att bara dansa en sommar. Partiet kommer att finnas kvar 2018 (förmodligen med fler mandat). De fyra Allianspartierna kan drömma om egen majoritet vid nästa val men kommer inte att nå den. Mandatmatematiken talar också emot en blocköverskridande lösning; Mps roll som brobyggare får anses förlorad genom dess numera tydliga röda identifiering. Och spåren från 2011, då Alliansen lät sig surras vid Mps migrationspolitiska mast, förskräcker.

Vad bör de borgerliga göra? Jo, bättre att redan nu, med stöd av SD, välta regeringen (tillfälle finns redan nu före sommaruppehållet) och göra det en opposition bör, nämligen själv ta makten och lägga om kursen. Det är för sent för ett extra val, men regeringsskifte kan ske efter talmansrundor, föregångna av ett bifallet yrkande om misstroende. Och vill Löfven igen spela ut nyvalskortet, så får det bli så. Varför regeringskris nu? Jo, det borde ur borgerlig synvinkel vara bättre att försöka lägga om kursen nu än att under drygt två år passivt åse en felaktig sakpolitik- på många områden, om vilka Alliansen högljutt vittnar. Och allmänborgerliga väljare kommer sannolikt inte att belöna fortsatt passivitet 2018, medan däremot en vilja till handling och statsansvar ger respekt och hopp om framgång. Tänk om Alliansens egen riksdagsmajor kunde utbrista: “Jag tar befälet. Framåt!” Det vore något att önska sig.