Patrik Engellau

Jag är inte naturvetenskapare. Jag förstår inte Einsteins relativitetsteori och jag skulle inte kunna förklara grunderna i den newtonska fysiken. I det perspektivet kan det förefalla förmätet av mig att diskutera huruvida dessa teorier är sanna eller inte, men det gör jag i alla fall.

Jag tror inte att det inom naturvetenskapen finns några sanningar. Det finns bara provisoriska, tillräckliga sanningar. Newtons teorier var provisoriska men fullt tillräckliga till dess att mänskligheten satte igång med att på allvar utforska och resa i rymden. Då klarar man sig inte längre utan Einsteins teorier. Betyder det att Einsteins teorier är sanna? Nej, inte mer än Newtons en gång var. Men de är tillräckliga för oss här och nu. Det kan hända att det kommer andra och mer allomfattande teorier i framtiden.

Poängen är att vi inte vet vad sanningen är men att vi upptäcker vilka synsätt som funkar. Det som funkar utser vi till den bästa sanningen.

Ursäkta om jag gör en kort utvikning om post-modernismen. Post-modernismen utgår, ungefär tror jag i alla fall, från det resonemang jag just refererat, men drar fullständigt parodiska slutsatser. Att det inte finns någon absolut vetenskaplig sanning tar post-modernismen till ursäkt för att tillåta vilken sorts dumheter som helst. Envar knäppgök får enligt post-modernismen hålla sig med vilken sanning han vill och måste respekteras för det, ty annars kan han, och med rätta anses det, bli kränkt. När jag träffar sådana där dårfinkar säger jag åt dem att det kanske inte finns någon absolut sanning för en efterföljare till Einstein, men för dig, din åsna, finns det en etablerad sanning som du ska lära dig och kunna redovisa vid tentamen. Punkt slut.

Tillbaka till huvudspåret. Det är på samma sätt med frågor om den mänskliga naturen som med den vetenskapliga sanningen. Man vet inte. Man bör ta den människosyn som funkar.

Vi kan ta frågan om den fria viljan. Har människan någon fri vilja eller inte? Jag har hört ett oändligt antal övertygande argument både för att svaret är ”ja” och att svaret är ”nej”. Jag har kommit fram till att det inte går att veta. Det finns nog helt enkelt ingen sanning på den här punkten. Svaret på frågan bestäms inte av någon sorts forskning eller filosofi, utan av vad samhället – det mänskliga samhället, inte staten! – helt enkelt bestämmer sig för. Vi får masa oss till att postulera en sanning.

Jag tror att det är oändligt mycket mer förmånligt för samhället att bestämma sig för att folk har en fri vilja än att besluta motsatsen.

För vad skulle det medföra för nackdelar om samhället utgick från att folk har en fri vilja om de faktiskt inte har det? För framgångsrika och lyckade medborgare skulle det inte spela stor roll, men det kan hända att de misslyckade skulle missgynnas. Om vi utgår från att folk har fri vilja och de sedan blir kriminella och knarkare ligger det nära till hands att skylla problemen på dem själva. Samhället skulle nog behandla dem hårdare än om samhället hade utgått från att de inte har någon fri vilja utan styrs av sina omständigheter, till exempel trångboddhet och dåliga sociala förhållanden. Ett samhälle som tror på den fria viljan blir nog ett mer uppfostrande samhälle som har närmare till den höttande näven än till silkesvanten.

Men jag tror motsatsen vore än mer skadlig, nämligen att samhället förnekade den fria vilja som potentiellt existerar. Om folk blir intalade att de inte har någon fri vilja utvecklar de rimligtvis en känsla av att de inte kan påverka sin situation i livet, att omständigheterna styr dem, att det som sker det sker, que será, será. Ta dig en tupplur under sombreron, Pablo.