Ilan Sadé

Turbulensen i Miljöpartiet är säregen, eftersom den inte har orsakats av några nya händelser eller avslöjanden om partiets toppolitiker, utan snarare av att omvärlden plötsligt har ändrat sitt synsätt och börjat ifrågasätta sådant som har varit känt i åratal. Har ingen journalist tidigare vetat om att Mehmet Kaplan sympatiserar med moderat islamism och är hatisk mot Israel? Kom det som en överraskning att troende muslimer ofta vill undvika handskakning över könsgränserna? Naturligtvis inte. Vad som i stället har hänt är att hela det mediala maskineriet plötsligt har vänt sig mot sin lille gunstling med kritiska frågor, vilket har kastat ut partiet i djup kris.

Att Miljöpartiet är så sårbart när väl journalistkåren har bestämt sig för att uppmärksamma islamister på höga positioner inom partiet beror på identitetspolitiken. Genom att vara ett parti som försöker fånga upp allehanda minoritetsgrupper, vilka på grund av deras gener, läggningar eller trosuppfattningar förutsätts ha en gemensam fiende i den vanlige svenske medelklassmannen, blir det ofrånkomligt att helt motstridiga värderingar kommer att hysas under samma tak. Så länge ingen på allvar ställer de kritiska frågorna och partiet kan undvika att hamna i lägen där man måste välja vems värderingar som ska väga tyngst, kan allt fortgå. Medan en medlem kan kräva att få visa brösten offentligt (och faktiskt göra det), kan en annan göra gällande rätt till statsstöd för import av salafistiska hetspredikanter (och faktiskt göra det).

Identitetspolitiken bygger på att den enskildes intressen förutsätts vara betingade av den erkända grupp som personen råkar tillhöra. Det offentliga rummet blir med det synsättet ett slagfält mellan olika lag med helt oförenliga mål. Egentligen är detta ingenting nytt, utan det är bara en återgång till det förnationella stamsamhället. De som är helt fångna i identitetspolitiska tankemönster har särskilt svårt att hantera människor vilka genom sina åsikter eller sin livsstil bryter mot de förutsatta gruppintressena. Det finns direkt en tendens till förnedrande psykologisering av den andre och tankegångar om att denne har valt att bli motståndarlagets springpojke.

I identitetspolitikens vänstertappning blir dessutom främmande kulturer med helt andra värderingar fredade från kritik, eftersom de betraktas som svaga offer för ett förtryckande majoritetssamhälle. Vi kan kalla det fenomenet för det oikofobiska eller det självspäkande tillägget. Av detta följer att man inte har samma förväntningar på exempelvis troende muslimer att de ska behandla kvinnor och män jämställt som man har på medelsvensson. Alltså gör man i hög grad skillnad på folk och folk.

Som ni märker finner man ofta den verkliga rasismen i dagens samhällsdebatt bland debattörer som är höga på identitetspolitik.

Nåväl, det är uppenbart att Miljöpartiet inte riktigt har reflekterat över trovärdighetsproblemet som uppstår när ett parti fullt av hänförda – eller ska vi säga henförda? – feminister som vill fylla våra dagis med genuspedagoger har toppolitiker vilka frotterar sig med Muslimska brödraskapet och inte vill ta kvinnor i hand. Nu har miljöpartisterna desto större anledning att fundera.

I mitt tycke har emellertid onödigt mycket fokus legat på herr Kaplan och herr Khans middagsvanor och hälsningsmanér. Det finns en annan, betydligt större aktör som har kommit oförtjänt lindrigt undan under senaste tidens räfst, nämligen svenska staten. Om det nu i stort sett råder enhällighet från höger till vänster om att de värderingar som kommer till uttryck genom Kaplans och Khans handlingar bör motverkas, kan man ju undra varför miljontals skattekronor genom åren har flödat till deras föreningar, vilka står för dessa värderingar och verkar för deras spridning.

Frågan om statsstödet till föreningar är principiell och gäller inte bara de bidrag som skickas till muslimska organisationer. I och med att staten har bestämt sig för att skicka skattemedel till privata sammanslutningar, kommer frågan om villkorande av medlen upp när det visar sig att mottagaren använder dem till sådant som strider mot grundläggande värden i det svenska, demokratiska samhället. Nu på sistone har framförallt kritik riktats mot valet av gästtalare och seminariedeltagare vid olika begivenheter.

Jag skulle dock vilja vända helt på kuttingen. Om vi bara slutade att slänga våra skattepengar efter allsköns privata klubbar, bryr jag mig inte det minsta om deras gästlistor, inbjudningar och hälsningsritualer. Mehmet Kaplan får gärna dinera med Hin håle själv och Yasri Khan ta emot besök iförd rymddräkt, så länge jag slipper betala. I Sverige tycks dock utgångspunkten vara en annan. Vi måste alla bestrida kostnaderna för dessa herrars verksamhet, varför vi plötsligt också måste ta ställning till dess innehåll. Denna totalitära modell får nu allt större genomslag i media.

Miljöpartiet står emellertid i hög grad för bidrag till föreningslivet (Alice Bah Kuhnke var ju till och med innan hon blev statsråd chef för föreningsbidragsmyndigheten par excellence, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor – före detta Ungdomsstyrelsen) och för den totalitära traditionen. Khan är för övrigt inte den ende i partiet som inte kan skaka hand med vem som helst. Åsa Romson valde ju, som bekant, att demonstrativt förvägra Jimmie Åkesson en handskakning i riksdagen häromåret.

Om man bokstavligt talat låter politik genomsyra hela sitt väsen ända ut i fingerspetsarna, gör man sig givetvis sårbar för kritik när någon låter sina fingrar styras av könsseparatistiska principer. Där har vi antagligen också en bidragande orsak till Miljöpartiets kris.