Patrik Engellau

(Denna artikel har nyligen publicerats i Axess 3/16.)

I Axess nr 2/16 utnämner Torbjörn Elensky ”tredjevärldismen” till en av Sveriges ”överideologier” tillsammans med sådana idékoncept som demokratin, feminismen och antirasismen.

Tredjevärldismen är det där med att (med mina ord) u-länderna på något vis är mer rättfärdiga än i-länderna eftersom de senare byggt sitt välstånd på förtryck och utsugning av de förra och att de senare därför har en skuld till de förra. Sveriges anslutning till synsättet började med Palme och har utvecklats genom årtiondena och nu nått triumfatoriska höjder exempelvis genom Wallströms feministiska beslut att erkänna Palestina.

Den svenska tredjevärldismen innebär att Sverige stadigt står på de svagas sida. Vi är godast. Vi ger mest bistånd. Elensky beskriver ”Sveriges särskilda roll som de förtryckta massornas vän… som ’globalt samvete’ och ’moralisk stormakt’”.

Detta är inget ”vänsterprojekt” om man inte räknar Carl Bildt till vänstern, ty i Utrikesdeklarationen 2013 förklarade denne att ”Sverige är en humanitär stormakt”. Tredjevärldismen är ett gemensamt politikerprojekt över blockgränserna.

Den stora frågan är som vanligt: varför? Saken är knepig för att inte säga djupt intellektuellt problematisk. Goda människor som ger till fattiga människor har man hört talas om, men detta handlar inte om en förening av goda människor, utan om politiker som enat sig om att skänka bort andras, nämligen skattebetalarnas, pengar. Varför tycker politikerna att den hanteringen är så mycket mer intressant än att låta medborgarna få behålla sina pengar?

Därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med. Jag har jobbat i tio år i den internationella godhetssvängen, närmare bestämt på SIDA, UD och i FN. En av mina starkaste och behagligaste upplevelser av denna verksamhet var den beundran och respekt man som svensk biståndsbyråkrat fick uppleva i världssammanhangen. Den svenska statliga godheten smittade av sig på dess hantlangare. Får inte påven, en vanlig människa, sin betydelse genom den speciella relationen till Gud?

Jag minns till exempel ett internationellt biståndsgivarmöte i Paris. Jag skulle tala för Sveriges sak. Som genom ett gudomligt ingripande hade det svenska biståndet nyligen höjts. Närvarande representanter för biståndsorgan i andra, snålare, länder som USA, Norge, Frankrike och Holland – italienare och sådana ska vi inte prata om, för de tävlade i en annan liga – såg med avund på mig när jag förkunnade ljusets och godhetens evangelium från talarstolen. Eller när man kom till mottagarländerna själva och skulle ”förhandla” om, det vill säga ge bort, miljoners miljoner. Det var stort, jag lovar. Som medlem i en liten svensk delegation fick jag äta lunch med Chiles president Salvador Allende, en hjälte som några dagar senare strök med i Pinochets statskupp. Den svenska godheten gav mig förstaklassbiljett in i samtidshistorien.

När svenska statsråd, högre tjänstemän och andra betydelsefulla människor rör sig i viktiga sammanhang ute i världen – i otaliga FN-sammanhang, EU-möten, klimatkongresser, biståndskonferenser, statsbesök, migrationsrådslag och så vidare – tror jag det känns väldigt fint att representera en internationellt erkänd och beundrad humanitär stormakt snarare än ett struntland på tio miljoner invånare i norra Europa. Åtminstone kändes det så för mig.

Om jag vore ledande svensk politiker skulle jag med kraft bekämpa varje försök att beröva nationen dess ställning som ledstjärna och moraliskt föredöme. Bara någon nämnde ett ord som ”tiggeriförbud”, till exempel, skulle jag rikta min bannstråle i hans riktning.

Med det vill jag säga att det kan finnas begripliga, fullgoda förklaringar till att det svenska etablissemanget omfattar tredjevärldismen. Det känns som en lättnad och befrielse att världen trots allt går att förstå. Men förklaringen når trots detta inte riktigt ända fram. Hur ska man förklara att det betalande Sverige samtycker till detta tvivelaktiga upplägg?

Här är jag ute på djupare vatten. Här tror jag man måste söka i den överideologiernas överideologi som är tredjevärldismens, feminismens, antirasismens och de flesta andra moderna ismers gemensamma nämnare, nämligen, i all enkelhet, välfärdssystemets människosyn som går ut på att alla människor egentligen är svaga och borde vara systemets klienter samt att om någon står på egna ben och tycker att alla andra också borde göra det så är han en rasistfascist som bör skämmas. Ett övertydligt exempel är konflikten mellan Israel och Palestina, där israelerna kan stå på egna ben och därför anses förtjäna vårt klander medan palestinierna inte kan det och därför ska bevärdigas vårt stöd och vår uppmuntran.