Mohamed Omar

Tidigare i år gick en stor europeisk författare och humanist bort. Italienaren Umberto Eco slog igenom 1980 med den filosofiska detektivromanen I Rosens namn. Trots sin knepighet hamnade boken på bestsellerlistorna och blev 1986 en film med Sean Connery i huvudrollen som den engelske franciskanermunken William av Baskerville.

Året är 1327 och William, som är en medeltida version av Sherlock Holmes, det vill säga så rationell han kan vara i en värld där religiösa dogmer styr tänkandet, kommer till ett benediktinkloster i Italien med uppdraget att ordna ett möte mellan påvliga och kejserliga teologer. På klostret inträffar en serie gåtfulla dödsfall, som så småningom visar sig vara mord. Klostret, som är benäget i norra Italien på gränsen mot Ligurien, är känt för sitt bibliotek, byggt som en labyrint. Eftersom bibliotekarien, den blinde Jorge av Burgos, tror att kunskapen som förvaras där kan skada religionen har man förbjudit tillträde. Men vissa munkar är nyfikna och begäret efter kunskap blir deras död.

Den största hemligheten av alla i klostrets stängda bibliotek är en bok av Aristoteles, nämligen det enda bevarade exemplaret av den andra boken om poetiken där han förklarar komedin, skrattet och ironin. Jorge av Burgos hatar humor och anser att skrattet är sataniskt. Därför har han bestrukit boken med gift. Alla som läser den dör.

Livet är allvarligt, menar Jorge, och människan bör ständigt vara allvarlig och samlad och betänka döden och domen. När människan skrattar liknar hon en dåre eller ett djur. Sådana dystra tankar har för länge sedan förlorat greppet om västerlandets andliga liv. Men i islamvärlden lever de. Jag känner igen Jorges sätt att resonera från fromma muslimer jag mött i moskén. När jag som tonåring började gå till moskén fick jag höra att Gud ser oss hela tiden och att det därför var opassande att skratta. Om du stod inför en mäktig kung, kunde de säga, skulle du då inte ha en allvarlig och värdig min?

Jag fick också höra hadither, yttranden av profeten Muhammed, där han sagt till sina följeslagare att om de visste vad han visste, alltså om helvetets fasansfulla plågor, skulle de skratta mindre och gråta mer. Jag fick höra att Muhammed log, men aldrig skrattade.

De först uppenbarade kapitlen i Muhammeds bok, Koranen, har en skräckfylld grundstämning. De skildrar den nära förestående domedagen då Gud förgör sin skapelse. Den skulle komma helt plötsligt, när man minst anar det. Det fanns ingen tid för skratt.

I Koranen finns det en vers där skrattet faktiskt skildras positivt. Då handlar det om skadeglädjen paradisets invånare känner när de tittar ner på de olyckliga som torteras i helvetet. I K. V. Zettersténs översättning från 1917 låter den så här: ”Och den dagen skola de, som tro, skratta åt de otrogna”.

Men så länge vi befinner oss på jorden bör vi oroa oss och våndas över livet efter detta snarare än skratta. Vi fick höra berättelser om hur Muhammeds följeslagare vakade hela nätterna, gråtandes i ångest. De ansågs vara goda förebilder. Jag blev ibland tillrättavisad för att jag skrattade och var lättsinnig. Ja, som många muslimer är. Det finns trots allt så många glada muslimer!

Men det finns vissa skratt som inte bara kan leda till reprimander och föreläsningar från de allvarsamma rättrogna. Om du skrattar åt Gud eller Muhammed kan det kosta dig livet. Särskilt om du bor i ett islamiskt land där islams lagar har inflytande. Muhammed skonade ibland sina fiender, men för dem som häcklade honom fanns ingen nåd. Han lät halshugga dem. Koranen är tydlig med att det är absolut förbjudet att skoja om Muhammed och hans uppenbarelser. Om du är muslim gör det dig till otrogen.

Så Umberto Ecos roman handlar lika mycket om nutiden som om medeltiden. Det är fortfarande en utbredd föreställning i islamvärlden att skräcken för Guds straff har högre status än skrattet. Och i de flesta islamiska länder finns det lagar som förbjuder dig att skratta åt Gud och Muhammed och andra så kallade heliga ting.

De som skrattar åt Muhammed mördas inte bara med gift i lönndom. De döms helt öppet i domstolar och avrättas inför folket – som i Saudiarabien på ett torg inför jublande åskådare. För övrigt styrs Saudiarabiens religiösa liv av en man, som liksom Jorge av Burgos är blind, men som överträffar denne i både fanatism och dumhet: stormuftin Abdul-Aziz Al al-Sheikh.

Jorge av Burgos respekterade viss grekisk filosofi och försökte åtminstone försvara sina ståndpunkter med rationella argument. Detta är helt främmande för Abdul-Aziz Al al-Sheikh och hans gelikar som bara har förakt till övers för filosoferna. Häromdagen dömdes en man i Saudiarabien, en stat jag benämner Islamiska staten i Saudiarabien (ISS), till två tusen (!) piskrapp och tio års fängelse för att på Twitter ha betvivlat Guds existens.

Även i väst avstår vi från skoja alltför mycket om Muhammed. Inte för att västerlänningar hyser vördnad för Muhammed eller håller honom för en äkta profet utan av en betydligt krassare anledning: vi är rädda.

I november 2014 var den engelske komikern John Cleese gäst i Bill Mahers talkshow. De pratade om vad man får och inte får skoja om. Maher påpekade att islam är en religion man inte får skoja om. Det får man visst, invände Cleese, men: ”It just means that they’ll kill you. Theoretically you could.”

Tänk bara på tecknarna och journalisterna som sköts ner i Paris för att tidningen Charlie Hebdo hade publicerat karikatyrer av Muhammed! John Cleese överdriver inte. Umberto Eco kommenterade förresten Parisattacken i en intervju för den italienska tidningen Corriere della Sera. Han jämförde jihadisterna med nazisterna och menade att bägge typerna delade ”en apokalyptisk längtan att ta över världen”. Han sade också att det pågår ett krig mellan väst och jihadisterna och att detta påminde honom om andra världskriget. Han var liten då och hörde bomberna smälla.

Ja, Eco har rätt i att européerna åter lever i fruktan, särskilt författare, konstnärer och komiker. Ett gott skratt kan förkorta livet – om du skrattar åt Muhammed.