Nils-Eric Sandberg

Vem vinner och vem förlorar på invandringen? Det är temat för en artikelserie i Dagens Nyheter, skriven av min f d kollega Johan Schück och ekonomireportern Marianne Björklund. Jag har stor respekt för deras kunnande, dock något mindre för seriens uppläggning. De har intervjuat till en början två amerikanska forskare, George Borjas och Jennifer Hunt (DN 25 april och 26 april). Borjas säger att invandringen är lönsam, även om den kan skapa spänningar. Hunt säger att nästan alla vinner på invandring.

Båda uttalar sig om den invandring USA tagit emot. Och de utgår från USA:s erfarenheter, och därmed från USA:s villkor. Här ligger ett vetenskapsteoretiskt problem som DN-artiklarna till stor del bortser från. Om man i en analys utgår från en parallell måste man först visa att parallellen är relevant.

Historikern Dick Harrison har i SvD försökt visa att invandring är lönsam genom att erinra om vallonerna som på 1600-talet berikade Sverige. Visst. Men vallonerna kom hit med en yrkeskunskap som vi saknade. Och de kom hit för att arbeta. Härav följer inte att de bidragsberoende lågutbildade flyktingar som nu kommer hit berikar Sverige. Historieprofessorn glömde att fråga sig om parallellen är vetenskapsteoretiskt relevant. Han bör hålla sig till namn och årtal.

Sverige är inte jämförbart med USA. Sverige har extremt reglerad arbetsmarknad med mycket höga ingångslöner. USA har flexibel arbetsmarknad där – frånsett lag om minimilöner – marknaden sätter löner. Och där får invandrare snabbt arbete. I Sverige står de långa tider utanför arbetsmarknaden.

USA ger inte generösa bidrag till alla som kommit in i landet. Sverige har västvärldens mest generösa bidragssystem för invandrare.  Kombinationen av dessa två faktorer gör att invandrarna i Sverige har svårt att få arbete  och – om de skulle kunna få något – svaga incitament att ta det. Varför arbeta när de får nästan lika mycket pengar för att inte arbeta?

Om invandrarna till stor del inte arbetar utan lever på bidrag ger de inget nettobidrag till ekonomin utan blir en belastning. Vi behöver inte gå till USA för att få relevanta siffror. Docent Jan Tullberg på Handelshögskolan i Stockholm har forskat om invandringens kostnader – och för detta givetvis kritiserats som främlingsfientlig etc. Han fann i en tidigare undersökning att invandringen netto kostar ca 2,5 – 3 procent av BNP – det vill säga 75 – 100 miljarder kronor per år. Det gällde för tre år sedan.

Nu har det kommit 163 000 flyktingar till. Tullberg  visar i en artikel i Nationalekonomiska föreningens tidskrift Ekonomisk debatt 2/2016 att enbart mottagandet av ensammankommande så kallade flyktingbarn kostar på två år 62 miljarder kr. Varje sådant barn kostar ca 900 000 kr om året.

Nu vet vi inte om de barnen är barn – det vill säga under 18 år – eller ynglingar. Men eftersom resurserna i form av pengar, personal bostäder etc inte är obegränsade så måste ”vården” av ynglingar från Afghanistan tas ur det utrymme som annars kunde gått till äldre svenskar – som arbetat och betalat skatt här. Detta är ett samband som flyktingromantikerna och nästan alla i media bestämt förnekat: vi får inte sätta en grupp mot en annan. Men det är ett matematiskt faktum. Sedan får väl kritikerna säga att matematiken är en orättfärdig vetenskap, och därför borde förbjudas.

DN:s artikelserie missar den för oss relevanta huvudfrågan: Hur mycket kostar invandringen?

Och varför kan inte DN med lite pedagogisk ansträngning vända på perspektivet och genom en jämförelse med USA:s framgångsrika invandringspolitik visa på de fundamentala misstagen i den svenska invandringspolitiken?