Lillkaplanen som kapitulerade

mohamed omar

Mohamed Omar

Efter att Storkaplanen hade fallit, föll också Lillkaplanen. Jag talar om broder Mehmet Kaplan och hans lillebroder Yasri Khan. De var bröder i tron och partikamrater i Miljöpartiet. Och de umgicks också flitigt. Khan är generalsekreterare för en islamisk organisation som Kaplan grundat: Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR).

När Storkaplanen tvingades bort från regeringen på grund av en blandning av skumma kontakter med islamister och fascister, antisemitiska uttalanden och förringande av jihadistisk terrorism, försvarades han av den trogne Lillkaplanen. Två kaplaner, en tanke, en hållning. Lillkaplanen såg Storkaplanen som en förebild och mentor.

Men efter ett tag var även Lillkaplanen tvungen att kapitulera. Detta efter att hans religiösa värderingar blivit kända av en större publik. Han vägrade att skaka hand med en reporter. Varför? För att hon var kvinna. Han följer alltså profeten Muhammed som sade: ”Jag skakar inte hand med kvinnor”. Och Muhammed är en förebild för många muslimer som tar sin tro på allvar.

Att man inte ska skaka hand beror på att beröring med det motsatta könet kan leda till frestelse, förklarar muslimska teologer. En annan anledning är att man förlorar sin renhet och därför inte kan utföra den rituella bönen förrän man renat sig igen. Jag undrar: vilka andra av profeten Muhammeds instruktioner tar Khan på lika stort allvar? I samma textsamlingar där man kan läsa om detta kan man också läsa att kvinnor är dummare än män och att en hustru måste lyda sin make.

Tycker han dessa texter är lika riktiga som texten om handskakning? Om inte vore det intressant att höra hur han resonerat. Att han hellre kapitulerade och lämnade partipolitiken än skakade hand med kvinnor säger dock något om hans prioriteringar: den religiösa övertygelsen tycks vara överordnad.

På möten som arrangeras av Khans organisation Svenska muslimer för fred och rättvisa sitter män och kvinnor var för sig. Även detta har stöd i profetens undervisning.

I en tweet den 28 januari 2015 skrev Khan så här: ”Det skriks högt över terrorresor men väldigt lågt om terror i Sverige mot minoriteter”. Det låter som om han jämställer Islamiska statens och Al-Qaidas massakrer, slaveri och våldtäkter med att det har klottrats på någon moské i Sverige. Eller hur ska man förstå det? För han syftar väl inte på muslimers trakasserier av judar i Malmö?

Lillkaplanen Khan hör till islamisten Erdogans öppna anhängare i Sverige. Erdogan, den turkiske presidenten som stänger ner tidningar och fängslar journalister och bloggare. Apropå dissidentbloggare. I ett seminarium på S:ta Katharinastiftelsen den 25 februari i år kunde Khan inte ge ett rakt och tydligt svar på frågan om det är rätt eller fel av den saudiska regimen att avrätta ateistiska bloggare. Hade han varit miljöpartist på riktigt hade han kunnat svara både snabbt och rakt.

I stället för att svara direkt förvirrade han sig i långa haranger om ”kriterier”. Jag tolkade vad han sa som att saudierna skulle kunna misstänkas för att vara slarviga, det vill säga inte tillräckligt noggranna i att se till att sharialagens alla kriterier är uppfyllda innan de avrättar. I så fall gör de fel. Men är man riktigt noggrann så är det okej att avrätta ateistiska bloggare. Seminariet finns på YouTube. Titta och gör en egen tolkning.

På samma seminarium hyllar Khan den muslimske teologen Abdulah bin Bayyah och framställer honom som sund och måttfull. Han glömde dock att nämna att samme bin Bayyah år 2004 stödde en fatwa som föreskrev att det var en plikt för varje muslim att med vapen i hand strid mot amerikanerna i Irak.

På sin hemsida skriver Abdullah bin Bayyah att jihad kan betyda flera saker, bland annat ett rättfärdigt krig för Guds sak, alltså heligt krig. Men det är också jihad och något gott när en islamisk stat slår ner protester med våld, konstaterar han. Bin Bayyah vill också kriminalisera ”hädelse” mot islam i hela världen. Hur överensstämmer detta synsätt med Miljöpartiets partiprogram?

I en Facebookstatus den 27 september 2014 berättar Khan att han just träffat den islamiska välgörenhetsorganisationen Muslim Aid som håller på att etablera sig i Kista. Han lyfter också fram Al Maghrib-institutet och menar att dessa organisationer kan vara ”till nytta för hela samhället”.

Al Maghrib-institutet grundades 2002 som en islamisk missionsorganisation och bland dess missionärer finner vi Yasir Qadhi som förnekar Förintelsen och hävdar att det finns en judisk konspiration mot islam. När Mehmet Kaplan relativiserar Förintelsen, och sedan får stöd av Khan, gör de inte detta i ett vakuum, de ingår i en miljö där detta sätt, och värre sätt, att tala om Förintelsen och om judarna är mer eller mindre normalt. Det vet jag, jag har varit där.

Muslim Aid, som Khan är så entusiastisk över, är en brittisk välgörenhetsorganisation grundad av aktivister från den islamistiska rörelsen Jamaat-e-Islami. Det är alltså en rörelse som verkar för att upprätta en islamisk stat.

Det är kul att sådana organisationer etableras i Sverige, menade Lillkaplanen. Men ännu har vi bara skrapat på ytan. Det finns flera småkaplaner i Miljöpartiet som har följt i Storkaplanens fotspår. Nu kanske de följer med honom ut. För efter den senaste tidens händelser kommer det att bli svårt att vara miljöpartistisk politiker och vägra att skaka hand med kvinnor.