Patrik Engellau

När jag först började berätta om Sverige för min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro snörpte hon på munnen. Efteråt har hon förklarat att hon inte trodde på mig. Inget land kan vara så korkat hade hon sagt sig. Men hon ville inte vara oartig nog att öppet ifrågasätta mina beskrivningar. Jag var ju ändå en betalande elev.

Det där var snart två år sedan. Hon har sedermera blivit varse. Dels har hon forskat lite om Sverige på internet, dels har hon en brasiliansk kompis i Malmö, en person som i kraft av sin nationalitet framstår som mer tillförlitlig för min lärarinna, och kompisen säger att jodå, svenskarna är faktiskt knäppa.

Lärarinnan samlar på sig tokroliga historier som går ut på att svenska snälla töntar, personifierade av myndigheterna, låter sig bedras av förslagna migranter (och även av illsluga svenskfödda såklart, men hon tycker migranthistorierna är roligare eftersom hon är uppfödd med den traditionella bilden av Sverige som ett utvecklat land med ett begåvat folk och u-landsbefolkningarna som lite trögare). Varje gång jag börjar berätta om en ny sorts bedrägeri lyser hon upp som ett barn på julafton och slickar sig förväntansfullt om munnen.

Den där om att somaliska migranter ibland importerar handikappade människor på anhörigkvoten och sedan får rejäl assistansersättning för att ta hand om dem har hon hört från sin brasilianska Malmökompis så den verkar bekant i Latinamerika. Hon fingrar och pillar på tricket som om hon undersökte det för att skriva en humorroman med titeln Svenska blåsningar. Hur mycket tror jag tricket kan rendera? Tror jag det går att importera vilken handikappad som helst om man inte har någon egen i familjen? Tror jag i så fall att de måste betala provision till den handikappades släktingar? Om den handikappade reser tillbaka till Somalia, tror jag att handikappassistenten kan behålla ersättningen? Eller skicka dit en liten peng och leva på återstoden i Sverige?

Så slår hon ihop händerna och skrattar av förtjusning över hur korkade svenskarna är.

En annan historia som hon tycker mycket om är den där om hur arabisksvenska tolkar kan ragga upp en arabisktalande och sätta sig på akuten och vänta i oändliga timmar samtidigt som tolktaxan tickar. Hur mycket tror jag att tolken måste betala i provision till den eventuellt inbillade sjuke?

Häromdagen berättade jag om de ensamkommande flyktingbarnen och efterlevandestödet. När jag förklarade att flyktingbarnen över åren kan hösta in hundratusen kronor eller mer om de på heder och samvete intygar att deras föräldrar hemma i Afghanistan är döda så kippade hon först efter andan och såg ut som Skriet av Munch innan hon bröt ut i ett saligt skratt. Vi enades om att den blåsningen i sin elegans och enkelhet nog estetiskt sett är den mest tilltalande av alla.

Emellanåt är hon bekymrad över att hon inte kan förstå. ”Det är kul att skratta åt er”, säger hon, ”men hur är det möjligt att ni går med på att bli så blåsta? Ingen kan ju vara så dum egentligen.”

Jag suckar och säger att jag ägnar en hel del tid att själv och tillsammans med andra, som förhoppningsvis är klokare än jag, fundera på just den saken. Vi svenskar förstår inte heller.

”Det måste trots allt finnas någon som tycker det där är en bra idé, för annars skulle ni ju inte fortsätta”, säger hon eftertänksamt.

Smart portugisiskalärarinna, tänker jag och förklarar min teori om det välfärdsindustriella komplexet, den maktapparat som lever på att det finns svaga människor som behöver mycket hjälp, ju fler desto bättre.

”Låter lite tillgjort”, säger hon, ”men av frukten känner man trädet och med frukter som era blåsningar måste det vara något jätteskumt med ert träd.”

Nästa gång ska jag säga till henne att det nog är fel att bara skylla på det välfärdsindustriella komplexet. Dessutom har vi den speciella svenska kulturen. Sedan urminnes tider har vi haft en homogen och enhetlig kultur där alla tänkt ungefär samma tankar. Eftersom svenskar således bara träffar människor som tänker likadant kan vi inte föreställa oss att det finns kulturer där folk är annorlunda. Vi har inte, som exempelvis engelsmännen, haft kolonier där vi kunnat skaffa oss erfarenheter och mycket få svenskar har vistats någon längre tid i andra kulturer.

Charterresor till Kanarieöarna i all ära, men de räcker inte för att man ska uppfatta andra olikheter än dem som syns på ytan. Därför tror svenskar att de kulturella olikheterna bara handlar om sådant som syns på ytan, hudfärg, kläder, språk, mode, gastronomi och annat. Människor är som ägg, sa en vänlig svensk, de må ha olika färg på skalet, men inuti ser alla likadana ut. Vi föreställer oss att alla folk inuti har en liten svensk som vill ut.

Just nu, det senaste halvåret kanske, har vi börjat upptäcka att verkligheten är mer sammansatt. Det är inte bara behagligt att komma till nya insikter. Det gör ont när knoppar brister.