Stefan Hedlund

Det finns i den svenska flyktingdebatten en försåtlig underton av att landet Sverige av demografiska skäl har allt att vinna på ökad invandring. Den förre statsministern Göran Persson talar i statstelevisionens ”Agenda” med stor inlevelse om vårt land som ett framväxande ålderdomshem. Vi bör helt enkelt vara tacksamma över att få ett inflöde av företrädesvis unga manliga arbetare, som kan ställas direkt till arbetsmarknadens förfogande, för att arbeta ihop till den inhemska befolkningens pensioner.

Detta argument må förefalla bestickande, men det håller vatten endast om vi antar att samtliga invandrare kommer som gästarbetare. Om unga personer kommer till vårt land, och arbetar i, säg, ett tiotal år varefter de återvänder hem utan att under sin tid i Sverige ha alstrat barn eller ha återförenats med familjemedlemmar, då men bara då gör den befintliga befolkningen en entydig nettovinst.

Det finns tydliga exempel på länder som faktiskt har kammat hem betydande vinster på arrangemang av detta slag. Ett sådant är Dubai, som utvecklat en blomstrande servicenäring byggd på gästarbetare. Men de förhållanden som gäller för dessa gästarbetare är tämligen anskrämliga och knappast möjliga att upprepa i Sverige.

Tyskland försökte och trodde länge att man faktiskt hade en regim av gästarbetare från främst Turkiet. I tyskt språkbruk talar man fortfarande hellre om gäster än om vad som de facto har blivit minoriteter. Det blev dock inte så. Väldigt många av dem som kom som gästarbetare stannade kvar. Väldigt många fick barn, som först gjorde familjerna berättigade till barnbidrag, och som därefter skrevs in i tyska skolor. Många av dem som kom som gästarbetare återförenades också med äldre familjemedlemmar, som blev tyska pensionärer.

Det är viktigt att avstå från att moralisera över om detta är rätt eller fel. Det centrala är att vi måste ha klart för oss att svensk flyktingpolitik trots tillfälliga försök till restriktioner inte kommer att kunna grundas på de principer som definierar ett gästarbetarsystem.

Verkligheten är att de som nu kommit/kommer till vårt land med relativt få undantag också kommer att stanna. De kommer att bilda familjer, och de kommer att återförenas med anhöriga från sina hemländer. Dessa insikter gör det särskilt angeläget att inse att dagens inflöde av migranter till sin karaktär är väsentligen annorlunda än tidigare flöden av arbetskraftsinvandring.

Ansvariga myndigheter talar gärna om utrikes födda, vilket innebär att vi inte ser någon skillnad mellan å ena sidan finnar, norrmän och britter, och å den andra somalier, irakier och afghaner. Ur ett allmänmänskligt perspektiv må detta vara lovvärt, men ur ett migrationspolitiskt perspektiv är det förödande.

De migranter som nu anländer till Sverige kommer ifrån miljöer där man i genomsnitt har fler barn och fler äldre anhöriga än den genomsnittliga svenska familjen. De kommer därför som grupp över tiden att i genomsnitt kräva mer av de sociala välfärdssystemen än den befintliga befolkningen. Om vi till detta lägger att de nyanlända i genomsnitt också har en väsentligt lägre utbildningsnivå, och att kulturskillnader sannolikt kommer att leda till en väsentligt lägre förvärvsfrekvens bland kvinnor, blir obalansen än större.

De faktiska konsekvenserna av den drastiskt ökade tillströmningen kommer därmed att bli raka motsatsen till det förespeglade, nämligen att belastningen på de sociala systemen ökar i proportion till inflödet, och att den befintliga befolkningen som konsekvens snarare än att få ökad välfärd kommer att tvingas att arbeta mera och att acceptera en senare pensionering. Detta är enkla fakta, som för många säkert kan upplevas som störande och som därför sällan får den uppmärksamhet de förtjänar.

Samtidigt är det viktigt att inse att detta inte kan tas till intäkt för att invandring i sig är negativ. Så är naturligtvis inte fallet. Invandring kan föra med sig många positiva konsekvenser, alltifrån kulturell och intellektuell mångfald till vitalisering av arbetsmarknader och därmed ökad produktivitet. Det finns goda exempel på länder som uppnått högt välstånd till följd av invandring. Men det finns inga lagbundenheter som säger att det måste vara så.

Den helt avgörande faktorn ligger i det mottagande samhällets förmåga till absorption. Om migranter snabbt kan integreras i sociala nätverk med den befintliga befolkningen, om de är redo att tillägna sig befintliga sociala och moraliska normer, och om de har färdigheter som efterfrågas på arbetsmarknader, då är förutsättningarna mycket goda för att invandring skall kunna stärka och vitalisera det befintliga samhällssystemet. Men i det svenska fallet finns inte mycket som pekar på att något av detta skulle vara förhanden.

Det är just detta som också förklarar varför frågan om volym är så helt avgörande. Om inflödet tillåts överstiga integrationskapaciteten är det bäddat för en negativ utveckling av växande fiskala bördor, av växande utanförskap bland dem som inte kan integreras, och av växande missnöje från den befintliga befolkningen. Det är precis denna framtid av ökande polarisering vi nu har att se fram emot.