Ilan Sadé

”Busschaufför tillrättavisade elev – fick sparken”, hade Sydsvenskan som rubrik den 11 april. Enligt artikeln hade busschauffören Kenneth Thell tagit tag om och dragit i en flickas kapuschong och sagt till henne på skarpen, sedan han ertappat henne med att skriva med fingret i smutsen på skolbussens sidoplåt. Thell befarade tydligen att sådant kan skada lacken. Dessutom var han kanske inte helt intresserad av att köra runt med allehanda namn och budskap på sitt fordon, men det framgår inte av artikeln.

Kenneth Thell blev, enligt Sydsvenskan, omedelbart avstängd från sitt arbete, sedan klagomål hade inkommit till bussbolaget från uppdragsgivaren, Ängelholms kommun. Rektorn på skolan där flickan hämtades menar att ”det var ett väldigt aggressivt beteende och barnen var skärrade”. ”Man får aldrig ta tag i ett barn”, säger Thells chef på bussbolaget till tidningen, och lägger till att bolaget mer eller mindre fick order från kommunen att plocka bort Thell från chaufförslistan.

Jag har hört och läst dessa historier ett antal gånger nu; historier om hur vuxna gör i alla hänseenden fullt normala ingripanden mot störande barn, för att sedan bli prisgivna åt en fullständigt sinnesrubbad norm om att barn är små gudar som tagit mark, eller i vart fall vår variant av indiska kor.

I min bekantskapskrets finns det också en busschaufför som blev åtalad för att ha greppat en flicka som, enligt hur han uppfattade saken, försökte smita förbi chaufförsbåset tillsammans med sin mamma utan att betala. Han kastade ut handen och fick tag i hennes fläta, vilket naturligtvis inte var det bästa som kunde hända. Det allmänna, genom åklagarkammaren, utsåg honom till gärningsman. Det gjordes gällande att han hade orsakat flickan smärta, vilket föranledde psykologutredning och allmän cirkus. Tingsrättens nämndemän ogillade åtalet, men åklagaren valde att överklaga till hovrätten. Jag vet inte om målet har avgjorts där än.

Som jurist, med inriktning mot bland annat arbetsrätt, har jag vid det här laget sett ett antal rättsfall flimra förbi om lärare som har blivit uppsagda eller avskedade på grund av fysisk kontakt med barn i situationer då en kraftfull tillrättavisning var nödvändig. Fallen publiceras då och då i pressen. Av vad som framgår av dessa historier från skolans värld, måste jobbet som lärare eller annan skolpersonal på sina håll förete vissa likheter med det stalinistiska skräckväldet under Sovjetunionens 1930-tal. Rätt vad det är har du passerat något slags flytande gräns mellan god ledare och barnmisshandlare, varpå du snabbt rensas ut, utan onödiga krusiduller.

”Man får aldrig ta tag i ett barn.” Vem har kommit på den regeln? Vi talar alltså inte om att slå eller skada någon, utan om att exempelvis fösa ut en elev ur klassrummet, greppa en arm för att få fullständig uppmärksamhet, eller – som busschauffören – dra undan en unge som håller på med dumheter. Att vuxna i fostrande roller kan markera rent fysiskt vad som är rätt och fel, är inte detsamma som kroppsbestraffning. Kanske är detta att fastslå självklarheter, men situationen i riket tycks visa att så inte är fallet.

Det bortskämda barnet, eller barnet som har den totala makten över de vuxna, skildras ofta i populärkulturen som någonting vrickat och rentav ondskefullt. Vi kan ta den kände ungdomsförfattaren Roald Dahl, som för övrigt själv drabbades av pennalismen i engelska internatskolor. I Kalle och chokladfabriken faller de bortskämda ungarna bort den ene efter den andre i jakten på högvinsten, eftersom de saknar all självbehärskning. Eller ta Game of Thrones, där barn på kungatronerna blir morbida psykopater.

Om uttalanden av de slag som citeras i Sydsvenskan återspeglar verkligheten ute i landet, kan man undra om det offentliga Sverige har fallit in i en psykos, eller fastnat i en evig karneval där saker ställs på sitt huvud. Någonstans måste det finnas en mellanväg mellan aga och beröringsskräck. Jag inbillar mig att jag själv växte upp under en sådan tid. Lärarna slog oss inte, men nog kunde vi bli utfösta, armgripna och bortdragna. Har det aldrig slagit rektorn i Ängelholms kommun att det kan finnas en vits med att barn blir ”skärrade” av en upprörd busschaufför?

Nå, skolledare, har ni kvar något sinne för proportioner, eller har ni fullständigt tappat förståndet?