Mohamed Omar

Erik Helmerson hör till de mer läsvärda skribenterna på Dagens Nyheter. Den malliga tidningen har gjort sig skyldig till både slarv, förvanskning och mörkning, och tyvärr har man varit dålig på att erkänna sina fel. Men det är inte ett skäl att döma ut hela tidningen för all framtid. Jag tror att mainstreammedierna, eller gammelmedierna som de ibland kallas, mår bra av ökad konkurrens från alternativmedier och kommer att bättra sig. Dock tyst och glidande…

Den 12 april publicerar DN Helmersons ledare ”De hånades som islamofober – men fick rätt” om Rosengårdsrapporten 2009 och hur den togs emot. Rapporten gjordes av forskarna Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos och syftade till att kartlägga radikaliseringen i Rosengård. Tyvärr blev den inte tagen på allvar och forskarna beskylldes för islamofobi. Hade man istället lyssnat på forskarna och vidtagit åtgärder hade vi kanske inte haft Osama Krayem, den i Bryssel terrormisstänkte Rosengårdskillen.

Jag var en av dem som i debatten hävdade att Rosengårdsrapporten var islamofobisk. Det var bara sju år sedan, men det känns som om det vore hundra år. Då var jag muslim och kände ett ansvar att försöka förminska problemen med radikalisering för att ”skydda” muslimer. Både jag och Sverige har förändrats på sju år. Jag har släppt många mentala tabun jag gick och bar på. Som troende muslim var jag mentalt blockerad att tänka och prata om vissa saker. Det var inte bara det. Jag tog också hänsyn till den muslimska gruppen. Vad skulle man säga om mig i moskéerna? Skulle de frysa ut mig och betrakta mig som en dålig muslim eller rentav icke-muslim? Sådant var jag rädd för.

Parallellt med att jag själv har utvecklats och nu vågar både tänka och prata om bekymmersamma delar av den islamiska traditionen och har också samhällsklimatet i Sverige förändrats: man pratar mer öppet om islamism och jihadism och även migrationspolitikens utmaningar.

Jag tror att det helt enkelt beror på att verkligheten har trängt sig på. Det går inte längre att sopa problemen under mattan eller låtsas som om de inte finns. Jihadisterna attacker oss i London, Paris och Bryssel. Tusentals unga muslimer, europeiska medborgare, har rest till Mellanöstern för att ansluta sig till terrorgrupperna Islamiska staten (IS) och Al-Qaida.

Ungefär så var det med min egen utveckling. Jag kunde inte komma runt det faktum att islams texter faktiskt förespråkade stening, slaveri, heligt krig och teokrati. Under en period försökte jag bli en ”riktig muslim” och ta konsekvenserna av min tro. Det fungerade inte. Hur man än vände och vred på det så kunde inte mitt samvete acceptera det jag fann i Koranen och profeten Muhammeds undervisning. Jag tvingades söka nytolkningar, vissa skulle säga bortförklaringar.

Jag sade till mig själv: ”Om jag ändå vet vad som är rätt och fel, om jag kan döma Koranen efter mitt samvete, vad behöver jag den då till?” Jag försökte hitta ursäkter till att ha kvar Koranen. Islam hade blivit en del av min identitet och jag hade investerat tid och kraft i religionen. Så många år! Jag tänkte mig att Koranen skulle kunna fungera som en rent andlig bok, något man reciterade under sina böner och andra ceremonier. Den är inte bättre än någon annan religions skrifter, den är bara ”vår”. Men det är ju inte vad Koranen säger om sig själv. Den säger att den är en lagbok att döma med och att den är ett moraliskt rättesnöre som står högre än människans förnuft och samvete. Den säger att den är bäst.

I mitt hjärta visste jag att Koranen inte var en gudomlig bok, ja, jag visste att det var en helt och hållet mänsklig bok. Det finns ingenting i Koranen som inte skulle ha kunnat komma från en människa som levde i Arabien under den tid då den skrevs. Hur länge skulle jag fortsätta lura mig själv?

Så jag har förändrats, och Sverige också. Vårt land har blivit öppnare och släppt många tabun. Det är bra. Men många muslimska ledare har inte förändrats. De är kvar i samma mentalitet. De fortsätter att förneka, vilseleda och beskylla kritiker för islamofobi. Jag förstår varför. De vill inte tvingas göra det svåraste av allt, att se bristerna, de fula sidorna i sin egen religiösa tradition. Det kommer att tvinga dem att omvärdera tidigare val, kanske förstöra relationer med vänner och släktingar, och hamna i en ny, okänd och förvirrande värld. Det är inte lätt för en människa som har varit muslim i hela sitt liv, vant sig vid att betrakta Muhammed som den perfekta människan och Koranen som den perfekta boken, och omgett sig med människor som tyckt samma sak, att plötsligt börja tänka i nya banor.

Men det är vad man behöver göra. För alternativet är att fortsätta treva fram i halvsanningarnas och lögnernas dimmor. Islam behöver reformeras, en allvarlig och djupgående reform. Och det kommer inte att ske genom att man fortsätter att förneka sanningen. Det kommer att ske när man vågar erkänna sanningen för sig själv och andra. Jag kräver inte att man lämnar islam, jag vet att det är ett för stort steg för de flesta. Jag efterfrågar hederlighet. Man måste hitta ett sätt att vara muslim samtidigt som man ser Koranen och profeten Muhammed på ett kritiskt och nyktert sätt. Skingra dimman!

Muslimska teologer får helt enkelt klura ut ett sätt att vara muslim utan att ta Koranens anspråk på allvar, en islam som är reducerad till böner och befriad från sina lagiska aspekter. Jag tycker inte att det är en rationellt försvarbar hållning, det är därför jag inte är troende. Men människor är inte rationella och jag har muslimer runtomkring som är underbara människor, men som det inte går att ha vettiga samtal med om dessa saker för att det är för känsligt. Många muslimer har aldrig läst Koranen men anser ändå att den är världens bästa bok full av skönhet och visdom. Som kysser den och svär vid den, men som inte vet vad som står i den. Dessa blir så klart arga när man påtalar att Islamiska staten (IS) har stöd för sina handlingar i den heliga boken.

Vad är alternativet? Ett fortsatt fasthållande vid Koranen och Muhammed exempel som norm för majoriteten av världens muslimer är inte heller möjligt. Efter IS kommer bara någon annan terrorgrupp som vill ”gå till källorna”.

”Men det som slår en när man går tillbaka till 2009”, skriver Erik Helmerson i DN, ”är inte bara hur mycket avsky och raljans som mötte Ranstorp och Dos Santos utan också hur rätt de hade. Rapporten var långt före sin tid, på många punkter. Mycket av det som den hånades för är allmänkunskap nu.”