Patrik Engellau

Jag var nyligen på ett seminarium där det förekom åtskilliga framstående samhällstyckare. Samtalet handlade om tillståndet i nationen, enkannerligen risken av att staten försvagas. Till exempel att statens våldsmonopol inte kan upprättas i hela landet med följd att kriminella ligor tar över makten i vissa områden. Eller att myndigheterna inte har grepp över vad för folk som befinner sig i landet. Eller att välfärdsbrottsligheten breder ut sig och folk skaffar flera identiteter för att mångdubbla sina bidrag. Eller upplopp på asylboenden, eller afghanska våldtäktspojkar, eller rektorer som inte törs sätta ned foten, eller att staten drar sig tillbaka från småorter i Norrland så att hatet jäser bland norrlänningar som känner sig övergivna, eller att poliser och socialsekreterare i panik säger upp sig en masse, eller… En deltagare gjorde en framtidsspaning: ”Prepare yourselves for a bumpy ride”.

Ingen sa emot eller verkade känna annorlunda. Jag lovar, krismedvetandet inom opinionsbildarbranschen har tagit ett tigersprång under det senaste halvåret.

Under alltihop låg den isande känslan av att ingen har kontroll. Skutan Sverige driver redlöst. ”Varifrån ska vi tro att det kan komma en lösning?”, frågade en tänkare uppgivet. Han fick inget svar.

Jag tror ingen kom på tanken att det skulle kunna komma något gott ur Sveriges regering. Med en statsminister som i utländsk press förklarar att det är ”surrealistiskt” att svenska folket tror att allt går åt pipan när allt i verkligheten går åt rätt håll, med en statsminister som alltså inte ens erkänner problem kan medborgarna inte vänta sig att regeringen ska besvära sig med att leta efter lösningar.

Men det är inte det värsta. Vårt samhälle är byggt på idén om konkurrens mellan olika politiska partier som ska slåss om väljarnas röster. Det kallas för demokrati. En av statsvetenskapens storheter, fransmannen Maurice Duverger, förklarade att ett politiskt parti är en organisation som strävar efter att maximera sitt maktutövande ungefär som att ett privat företag är en organisation som maximerar vinsten. (Sedan är det klart att privata företag måste sälja något, till exempel kakor eller handfat, för att kunna maximera vinsten. På liknade sätt måste partierna sälja något till väljarna, liberalism eller socialism till exempel, för att kunna få fler röster och maximera sin makt). Partiernas vilja till makt är själva drivkraften i demokratin. För vad skulle hända om partierna inte ville ha makt? Det skulle ju inte bli någon konkurrens dem emellan. Det ena partiet skulle lite slappt ge walk over till det andra och då skulle demokratin sluta fungera ungefär på samma vis som marknadsekonomin skulle krascha om företagen plötsligt slutade bry sig om vinsten.

Det värsta är att vi har hamnat i just den inom statsvetenskapen helt outforskade situationen att regeringens opposition – Alliansen – inte vill ha makt. Den vill inte regera.

Jag tryckte upp ett halvdussin av tänkarna på seminariet mot väggen och bad dem förklara för mig varför Alliansen inte vill ha makt. Ingen kunde förklara. Inte ens två bemärkta partigängare som råkade vara närvarande kunde förklara. Det kom något lamt om beroende av Sverigedemokraterna. ”Men herregud”, sa jag, ”här riskerar mitt land att förödas och dom tycker sig ha råd att spela prinsessan på ärten”.

Alliansen sviker Sverige.