Bert Stålhammar

Om två år är det val igen. Många både politiker och väljare tycks redan ha börjat nedräkningen till denna efterlängtade dag. Då skall enligt Alliansen (om den fortfarande finns kvar) väljarna ha fått nog av regeringen Löfvéns misskötsel av vårt land och i stället kasta sig i famnen på oppositionsledaren Anna Kinberg Batra.

På de två år som ligger mellan nuet och valet 2018 skall oppositionen således ha utarbetat de skarpa förslag om åtgärder som skall stoppa landets allt snabbare färd mot anarki och allmän rättslöshet. Svenska lagar skall åter börja tillämpas, skola, sjukvård, äldrevård, socialvård, bostadsmarknad, försvar, polisväsen, allt skall återställas till den goda nivå de en gång hade. Bibliotek och badhus skall åter bli attraktiva platser för reflektion, läsning respektive sund hälsovård. Lammet och vargen skall för att tala bibelspråk beta tillsammans i frid på de gröna obesprutade ängarna där de skall finna ro och trygghet. Integrationen har segrat och mångfalden besegrat enfalden. Sverige skall än en gång bli världens mest beundrade land, the promised land.

Sverigedemokraterna  skall däremot som vanligt isoleras , misstänkliggöras och sakna allt inflytande. Spadarna i sandlådan kan naturligtvis inte lånas ut till vem som helst när sandslottet skall byggas.

Om nu världen vore så stabil som Alliansen tycks tro så kunde möjligen drömmen ha en minimal möjlighet att bli sann. Annars skulle det inte skada Alliansens ledare att läsa några avsnitt i Bibeln för att få en inblick i en verklighet som många av dagens politiker saknar. I Lukas evangelium kap. 14 står det bland annat hur den som vill bygga ett vakttorn skall bete sig. Det gäller att spana, forska och beräkna vad bygget kostar och planera för hur hela bygget skall gå till. Den som däremot är oförståndig och inte tar reda på de villkor som gäller blir föraktfullt omtalad som ”den där mannen som började bygga men inte kunde slutföra det hela”.

När Josua efter den 40-åriga vandringen i öknen skulle leda Israels folk in i Kaanans land skickade han först ut spejare som skulle skaffa information om staden Jeriko, som var första mål att besegra. Dessutom fick dessa spejare hjälp och skydd av en sköka, som väl visste hur landet låg. Hon kom att bli den viktigaste informationskällan för Josua.

I dagens samhälle hade denna kvinna förmodligen varit utsatt för näthat och förakt. Först efter en noggrann analys av den insamlade informationen kunde planerna på intåg i Jeriko realiseras. Utan spaning, ingen aning fick man en gång i tiden lära sig i lumpen. Numera kan regeringarnas tafatthet sammanfattas när problemen hopar sig med orden ”Det hade vi ingen aning om”.

I vår tid finns knappast några profeter som kan trösta och varna folket för det som händer om man avviker från den rätta vägen. Ingen kristen förkunnare vågar hellre idag uppträda på Aeropagen och visa på vad som är den rätta vägen. I stället hukar man för den normkritiska kulturvänstern som går till anfall mot alla de på kristen grund vilande värden som en gång gjorde Sverige till ett fredligt, tryggt, jämlikt och gott land att leva i.

Den som vill se in i framtiden måste lyssna till de viskningar man kan höra i tystnaden eller lägga märke till de enstaka ljusknippen som letar sig ut ur sprickor i den dominerande åsiktsmuren. Framtiden spåras däremot inte i det som skriks ut som huvudnyhet på TV eller marknadsförs med feta rubriker på första sidan i pressen. Däremot kan tecken  om framtiden hittas i de små notiserna på tidningarnas insidor eller i ”vanligt folks” kommentarer på sociala media. Författaren  Arthur Koestler liknar detta vid de stora havsvågorna som exponeras för alla medan strömmarna som går under ytan har en helt annan riktning då man visar på framtiden.

Det finns gott om exempel under de senaste decennierna på makthavare som störtats från sina taburetter och troner därför att de inte velat eller kunnat tolka tidens tecken. DDR:s kollaps i november 1989 efter det att staten hade firat ett storstilat 40 års jubileum i oktober är ett bra exempel på ledare som är helt tondöva när folket  försöker signalera vad man tycker.

Nya partier kan på kort tid samla för de etablerade politikerna häpnadsväckande många sympatisörer och på så vis rubba det förment stabila politiska landskapet. Redan nu planerar olika intressen och etniska grupper till både vänster och höger att ställa upp i valet 2018. Det är knappast osannolikt att vi får minst ett muslimskt parti som på programmet vill införa muslimsk lag i Sverige. Redan nu har vi cirka 55 no go-zoner i Sverige där den svenska jurisdiktionen har stora svårigheter att göra sig gällande. Sett ur ett annat perspektiv så har den svenska staten inte längre full kontroll över hela sitt egna territorium. Om den anarki som nu kännetecknar flera av samhällets tidigare stabila system fortsätter att breda ut sig kommer kraven på ”en stark man eller kvinna” att öka i gammal nazistisk tradition. Redan nu kan vi se hur grupper av detta slag håller på att bildas.

Antingen bör oppositionen fälla dagens regering nu, eller också inleda ett brett spaningsarbete i ett försök att tolka tidens tecken för att kunna utarbeta ett politiskt program där målet är att återupprätta vår demokrati där lag och ordning skall råda. Socialdemokraternas partisekreterare  Carin Jämtin sa i Ekots lördagsintervju för en tid sedan när hon presenterade regeringens nysatsning kallad Den svenska modellen ”det här är en regering som är beredd att faktiskt se till att Sverige finns kvar”.

Verkliga allvarsord att lyssna på för en opposition som inbillar sig att den skall vinna en promenadseger genom att bara vänta och göra ingenting. Sverige 2018 kommer inte att vara som Sverige 2016. Dessutom visar Alliansens argument på en cynisk inställning till Sveriges folk. Ett samhälle som av partitaktiska skäl tillåts förfalla så att väljarna i ren desperation förväntas överge den socialdemokratiska regeringen med en förhoppning att Alliansen efter fyra års passivitet skall framstå som ett avsevärt mer attraktivt regeringsalternativ.