I mainstream-media skälls det jämt och samt på nationen. Ja, nationalismen har fått riktigt dålig press. Den för med sig krig, förtryck, mord, sägs det. Och nationalstaterna bör försvagas, inte försvaras.

Det är en märklig melodi. Nationer finns ju, de är inga hjärnspöken. Den som har fått för sig att norsk nationalism är ett fanstyg får med fridsamma norrmän att göra. Men den som talar om en sund svensk nationalism riskerar att bli sedd som Sverigedemokrat.

Ändå ingår ju nationen, dess värden och manifestationer i vårt vardagsspråk.

Vi firar nationaldag och sjunger nationalsång. Polisen har en nationell insatsstyrka och inom forskarvärlden finns ett nationellt genussekretariat. Elever genomgår nationella prov och släktforskare använder sig av den nationella arkivdatabasen. Det finns en nationell psykiatrisamordning och en nationell samordnare för våldsbejakande extremism. Delar av ett lands ekonomi kan nationaliseras. I sportsammanhang utdelas nationspoäng och det viftas med nationsflaggor. En anrik nationalförening håller ett öga på svensk trafiksäkerhet. När man uppger sin nationalitet talar man om i vilket land man är medborgare.

Att känna nationell stolthet kan ingenstans få lov att vara ett brott eller en kränkning av nästan. Nationalism betyder inte angrepp på andra. Varför? Den som angriper någon är inte rädd om det han själv har. Nationsförsvaret – eller fosterlandsförsvaret som man en gång sade – bör vara uteslutande defensivt.

Det nationella har en stor fördel jämfört med alternativa kategoriseringar som klass, etnicitet, religion, språk, ålder. Det fogar samman. De andra finns vid sidan om och har sina arenor. På den nationella arenan får alla plats.

Den som misstänkliggör nationalismen eller den nationella andan utmålar den gärna som chauvinism. Men testfrågan är: Finns det en svensk chauvinism? Inte ens när svenska banker höll på att köpa upp den lettiska ekonomin var det fråga om ett erövringståg. Kapitalet saknar fosterland, se där en annan slogan ur det förflutna! Handeln och penningen söker sig sina egna vägar. Det är klart att detta kan leda till krig och konflikter, men i normalfallet undanröjs tvärtom krig och konflikter.

Främlingsfientlighet, xenofobi, missbrukar den nationella andan. Ty det naturliga förhållningssättet i vårt samhälle är inte att hata utlänningar: långt vanligare former för fiendskap är grannosämja, familjestrider (till exempel hustrumisshandel), pennalism (bland annat på arbetsplatser), och de är oftast inte relaterade till hudfärg och språk utan till beteenden, rykten, läggning, ”lyten” med mera.

Bristande civilitet bör sådant kallas. Samhällen kan civiliseras. Efter Vasarna har alla dynastier på Sveriges tron varit utländska. Och de har ”civiliserats”, ”nationaliserats”!

En nation måste kunna bestämma över sina egna angelägenheter. Den bör åtnjuta nationellt självbestämmande. Den ska kunna försvara sitt folk och bevaka sina gränser. Den vill inte förödmjukas, inte ockuperas. Detta är förutsättningar för att medborgarna ska kunna utöva sina dagliga verksamheter i någorlunda lugn. Detta är inte trångsynthet eller fientlighet.

När det nationella självbestämmandet lämnas bort, kan ett land få problem. Under de pågående migrationsrörelserna i Europa har folk ställts mot folk, stat mot stat, Sverige mot Danmark, men befolkningar har också ställts mot regeringar. Detta är en huvudsak en följd av att suveränitet, nationell beslutsmakt, har gått förlorad. Kan den återtas? Vi får se.

Framförallt har denna process ingenting med existensen av nationer eller värdet av nationell stolthet att göra. De allra flesta bland de stora folkmassor som har migrerat till europeiska länder kommer från områden där nationer saknas, ännu inte etablerats eller raserats. Där är klaner, stammar, religiösa kommuniteter, miliser primära tillhörigheter. Finns det ett övergripande maktcentrum, kan det inte stödja sig på människor från samtliga dessa; det måste välja något eller några.

Följaktligen är nationell splittring eller omognad långt farligare än nationell enhet, säkerhet, stolthet. Inbördeskrig, ”broderkrig”, har alltid varit de mest oförsonliga krigen. Där sparas inte på grymhet. Den sunda nationalismen sätter stopp för detta. I Sverige har vi inte haft inbördeskrig på fem hundra år.

Det betyder inte att svenskar är bättre än andra. Men lösningen på problemet om nationell splittring har hos oss kommit längre än på andra håll. Få av dem som vill ha reglerad invandring under effektiv kontroll hatar de främmande, de fattiga, de flyktade. Men nationell endräkt är en dyrbar sak.

Detta har yrkeseuropéer och Brysselbyråkrater aldrig förstått.

Anders Björnsson är publicist och historiker, tidigare verksam på bland annat Sveriges Radio och Svenska Dagbladet. Han utgav hösten 2015 Försvaret främst. En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig (Celanders förlag).