Ilan Sadé

Le discours de la haine är en essäsamling i min bokhylla av den nyligen framlidne André Glucksmann, som framförallt berör den hatiska islamismen efter angreppen i USA den 11 september 2001. I dessa tider skulle titeln även kunna klistras på en helt annan debatt. Det talas allt mer där ute om hat: näthat, hat mot media, hat mot etablissemanget. Folk hatar tydligen som aldrig förr, om man ska tro de stora tidningarna. Den senaste tvisten på temat är att peka ut Östermalm (av alla ställen) som det illegitima hatets högborg.

Få tycks reflektera över att det – för att använda pressens egen vokabulär – snarare är distributionen än innehållet som har revolutionerats, i och med de sociala mediernas spridning av sådant som tidigare förblev muntligt och privat. Ännu färre verkar bekymra sig över hur den nyvunna möjligheten att frimodigt sprida information och åsikter leder till ängslighet och åsiktskontroll. Någon borde skriva boken Le discours du contrôle de l’homme.

Titt som tätt kommer de nämligen, rapporterna om hur ovettiga eller ensidiga uttalanden i sociala medier leder till avslutade uppdrag och konsekvenser på arbetsplatsen. Nästan alltid är det journalister som driver fram dylika påföljder genom att ringa och pressa uppdrags- och arbetsgivare, efter att ha fångat upp eller tipsats om tarvligheterna på nätet. När media tar kontakt och frågar om det rimliga i att man har en samarbetspartner eller anställd som säger si eller så på Facebook, är det underliggande budskapet solklart: det bör man inte ha, gör någonting. Det hela ser ju inte bra ut för era affärer, eller i er förtroendesökande strävan. Framförallt inte nu, när vi journalister har lyckats formulera saken som ett stort problem.

De senaste två fallen som jag har läst om gäller en nämndeman och en busschaufför. Båda hade vädrat åsikter på Facebook om invandring och invandrare. Ingen hade gjort någonting dumt i tjänsten. Den ene blev entledigad, den andre avstängd. Vad de hade skrivit i ämnet minns jag inte, och det är för övrigt helt ovidkommande i sammanhanget. Vad de än hade kläckt ur sig eller delat, var det inga smädelser riktade mot uppdrags- respektive arbetsgivaren.

Varför är då domstolen och bussbolaget över huvud taget inne och rotar i dessa saker? För att de kan. Genom de sociala mediernas folkliga spridning har infall och meningsyttringar som tidigare på sin höjd sades i slutna rum kommit att förevigas i skrift. Lägg till detta den särskilda gruppdynamik som uppstår i dessa fora, genom att personer med liknande världsbild lätt finner varandra och samlas i virtuella hejarklackar. När även erfarna debattörer och politiker låter sig förföras av mobbstämningar, kan man ju undra varför inte samma sak skulle hända en och annan ovan skribent – låt oss säga en busschaufför.

Vad som å ena sidan är ett utomordentligt verktyg för spridning av information och personliga uppfattningar, är å andra sidan ett ständigt växande åsiktsarkiv där staten, massmedia och arbetsgivare med totalitära böjelser kan hämta stoff till smaskiga och snaskiga personakter. Och det var ju inte riktigt det som var tanken med tyckarfesten.

Det finns inga enkla lösningar på problemet. Arbetsrätten ger verkligen inte arbetsgivare rätt att bestraffa eller säga upp anställda utan vidare på grund av politiska åsiktsyttringar på nätet, men med tanke på samhällsklimatet borde möjligen de allmänna skadestånden för sådana överträdelser höjas lagstiftningsvägen. Detta är emellertid bara en detalj i det stora hela. Vad man kunde önska från massmedias sida, är att åtminstone erkänna problemet och rapportera ur olika synvinklar, i stället för att anta rollen som den nya totalitarismens stormtrupper.