Patrik Engellau

Den här beskrivningen har jag direkt från hästens mun och hästen förefaller mig tillförlitlig.

På det privata asylboendet finns två grupper väktare: dels Securitas som anlitats av Migrationsverket för att skydda Migrationsverkets anställda och de boende på dagtid, dels väktare från ett annat bolag som anlitats av det privata asylboendet för att hålla ordning på nätterna.

Det privata asylboendeföretaget vill naturligtvis inte att anläggningen ska få dåligt rykte – vilket skulle kunna försvåra relationerna med uppdragsgivaren Migrationsverket – och är därför noga med att det ”egna” väktarbolaget inte rapporterar incidenter ”i onödan”.

Securitas behöver inte ta några sådana hänsyn eftersom räkningarna betalas av Migrationsverket. Securitas har tvärtom incitament att rapportera incidenter ”i onödan” eftersom anläggningsbråk ökar efterfrågan på väktartjänster.

Nu blev det gruff i tvättstugan för att en afghansk kvinna snott en syrisk kvinnas tvättid. Hur stort gruffet var kan jag inte bedöma. Hästen säger att det var ett smågruff, men hästen kan ha haft anledning att tona ned händelsen. I vilket fall som helst rapporterade Securitas ett storgruff. Hästen säger att Securitas väktare anser sig skyldiga att rapportera ”alla incidenter”. Men vad som är en incident är nästan en filosofisk fråga, påpekar hästen, det är väl inte meningen att väktarna ska rapportera om en irakier råkar stöta till en pakistanare i matkön och ingenting mer händer, eller va?

Incidentrapporterna går till Migrationsverket och till polisen. Polisen måste utreda incidenter, även tvättstugegruff, vare sig dessa avslutats med knivslagsmål eller inte. Polisen rycker ut och startar en utredning som kräver att personer identifieras, tolkar anlitas och det hela utreds och dokumenteras. Hästen säger att allt sådant där tar minst en halv dags arbete för en polis. För övrigt arbetar poliser sällan ensamma.

Det leder till att polisen menar sig behöva mer resurser alternativt att boendet stängs. Snart börjar det gå rykten på bygden om att polisen inte hinner göra något annat än att utreda incidenter på boendet. En polischef som vill ha mer resurser – det vill alla anslagsfinansierade organisationer alltid – uttalar sig i lokalpressen om hur ansträngt läget är.

Sådär håller det på, små, små steg och händelser som påverkas av de mest varierade omständigheter och hänsyn, men som multiplicerat mångtusenfaldigt i verklighetens skala blir till en väldig och ständigt växande lista över små kostnader som bara har en sak gemensamt, nämligen att de ska bestridas av skattebetalarna.

Och hur det egentligen var med tvättstugegruffet får man väl aldrig riktigt veta. Det enda man kan vara säker på är att intressena aldrig ljuger.