Det råder hyperinflation i den svenska USA-rapporteringen. Morgonsoffor och tidningsspalter diskuterar primärvalen med sportkommentatorers detaljrikedom.

Men det saknas nyanser. Och i motsats till sportvärlden, där hundratusentals kunniga svenskar ställer höga krav på sina kommentatorer, hålls de politiska kommentatorerna sällan ansvariga.

Det har lett till två problem som avskräcker USA-intresserade nyhetskonsumenter från svensk media; kompetensbrist och vänstervinkling. Låt mig börja med kompetensbristen.

Föreställ dig en fotbollslandskamp 2013 och en sportkommentator som sa att han såg Tomas Brolin på spelplanen, och sedan vidhöll detta inför sin invändande kollega. En sådan skulle ha lynchats i vardagsrumsprat och sportspalter eftersom alla vet att Tomas Brolin inte spelade då.

2013 besökte USA:s president Barack Obama Sverige. SVT direktsände med Marianne Rundström och Claes Elfsberg som kommentatorer. Rundström ville upplysa om Obamas ressällskap och sa:

Condoleezza Rice satt väl där bredvid. Hon blir ignorerad, men fortsätter ihärdigt: Jag tror jag kunde spåra Condoleezza Rice va? Elfsberg svarar: Näe, det var inte hon … Nä, det var en annan dam som vi såg. Rundström driver fnissande på: Ja, jag undrar om inte jag har rätt faktiskt. Elfsberg backar och säger att hon kanske har det trots allt.

Condoleezza Rice var utrikesminister åt den republikanske presidenten George W. Bush. Att hon skulle åka med den demokratiske efterträdaren Obama till Sverige 2013 är förstås lika troligt som att Tomas Brolin samma år skulle ha dragit på sig landslagströjan igen.

Vi som såg sändningen suckade. Lite senare kom en rättning; kvinnan ifråga var Obamas nationella säkerhetsrådgivare. Hon hette visserligen också Rice, men Susan i förnamn. (Men det var inte namnen som fått Rundström att blanda ihop dem utan att båda var svarta, unga kvinnor).

2014 jämfördes Rundström av Sveriges radio med journalistikonen Barbara Walters. Och i år leder hon morgonprat i SVT om amerikansk valpolitik. Självkritiken lyser med sin frånvaro.

Var då tabben en så stor sak? Vi återkommer till det.

USA-rapporteringen präglas också av vänstervinkling där majoriteten av journalister framställer demokraterna positivt och republikanerna negativt. Några exempel:

I presidentvalet 2012, upplystes P3 Nyhetsguidens programledare Valeria Helander om att Obama behövde vinna nästa debatt mot republikanernas kandidat för att bli kvar som president. Hon sa:

Ord och inga visor. Så vi får helt enkelt hålla tummarna för att det inte är kört för Obama.

I år har Sveriges radio en USA-valpodd ledd av Sara Stenholm, som 2010 avfärdade George W. Bushs livsberättelse som ”äcklig”. Och podden präglas av djup oförståelse för republikanerna.

Efter terrordådet i Bryssel den 22 mars förfasade sig SVT:s USA-reporter Erika Bjerström inte primärt över ISIS, utan över att Donald Trump kunde gynnas:

Amerikanska medier vältrar sig just nu i analyser hur … våra förorter kollapsar … dessa självbelåtna kommentatorer måste ha fel. Och jag inser att denna attack kommer som en present till Donald Trump och hans kampanj. … Det känns övermäktigt hålla emot ondskans krafter men det måste, måste , måste gå.

Om man som svensk stöder republikanerna eller bara vill få en rättvis bild av USA:s politiska sidor så känner man sig utfryst i det ovan exemplifierade mediaklimatet. Och då blir fel som Marianne Rundströms den droppe som får dessa utfrysta att helt välja bort svensk media.

Och för att avrunda med en sportmetafor: i en tid när svensk media kämpar för sin överlevnad mot Internets gratisutbud och globala konkurrenter, så måste väl det betraktas som ett rejält självmål?

Sverige behöver en självständig USA-rapportering. Därför borde public service verka för ett klimat där alla kan känna sig inkluderade.

Ronie Berggren leder bloggen/podcasten Amerikanska nyhetsanalyser, där hans granskning av bristerna i svensk USA-bevakning bland annat uppmärksammats av Per Gudmundson i SvD.