Ian Wachtmeister

22 mars 2016: Islamiska Staten IS har just slagit till i Bryssel.

När ska Sverige inse att det är krig i världen? Världskrig i Syrien, inbördeskrig i Belgien, i Frankrike, i vilket land som helst. ”Men vi ser ingen risk för Sverige” säger en representant för Polismyndigheten” och ”ser ingen anledning att höja den risknivån, som vi nyss sänkte från 4 till 3”.

När ska Sverige inse att den invandringspolitik som Sverige stolt och i så många år stått i spetsen för och velat ha applåder för, har lett till krig? Att hela den ogenomtänkta önskedrömmen om att alla ska få leva där de vill och hur de vill, var en saga som inte tålde verklighetens ljus?

Vi lyckades smita igenom första världskriget och ljuga oss igenom det andra, men då visste vi vilka som bebodde vårt land. Att fienden bodde någon annanstans. Men nu har vi enfaldigt släppt in fienden. Javisst har vi släppt in vänner också och välkomnat väldigt många personer med ärligt uppsåt som velat satsa på vårt land.

Bra så, men det allvarliga är att vi formligen bäddat för våra fiender att komma hit. Vi har lockat med PUT och TUT, radat upp de förmåner vi bjuder på och varit de första (och idag de enda) som tagit emot personer om vilka vi inte vet någonting alls. I andra länder kallas de illegala. Här ingår de i gruppen papperslösa.

Nu vill de politiker som sov när det hände eller som patetiskt uppmanade sitt folk för att öppna sina hjärtan och göra ont ännu värre, nu vill samma politiker glida undan sitt ansvar genom att peka på Europa och säga att ”det kan hända här också” ungefär som om det var andra länder som drivit den hämningslösa politik som Sveriges politiska etablissemang var så stolt över till för någon månad sedan.

Att se och höra vårt nuvarande politiska ledarskap är tröttsamt, sövande och bedrövligt. Tror de att de ännu en gång ska kunna gömma sig (och oss) bakom andra länder som kommer till vår hjälp?!

Det Sverige borde göra är att – för en gångs skull – förekomma i stället för att förekommas. Att inse att läget är allvarligare och mer komplicerat än under andra världskriget. Att inse att det är hög tid för en samlingsregering. Pratkvarnarna måste ta time-out, ty det är dags för gemensamma tag, undantagslagar och nationell samling.

I en samlingsregering ska alla partier vara med. Med en samlingsregering förstår folket att politikerna gemensamt försöker göra sitt bästa för sitt land. Inte för sitt parti eller sig själva. Regeringschefen måste i ett sådant läge utses på personliga egenskaper och meriter. Först då märks det att politikerna tagit nya tag för att koncentrera sig på sin huvuduppgift.

Och alla svenskar i näringsliv och förvaltning uppmanas att ställa upp på de poster i regeringen där de kan göra störst nytta.

– Men det du skriver går inte att genomföra och så farligt är det faktiskt inte. Du överdriver! Och det där med val av statsminister? Det måste ju bli en av partiledarna!

Nej det ska nog INTE vara en av partiledarna. Då blir det ingen trovärdig samling i samlingsregeringen.  Det är för övrigt Riksdagen som utser statsminister.  Folkets valda ombud får därmed chansen att visa sitt omdöme och sin klokskap över partigränserna.

Sverige, som på sistone skrutit med att vara en moralisk stormakt, måste återgå till att vara ett litet land, som vill försvara sitt folk, sina traditioner och sina värderingar.

Om vi inte gör det kommer någon annan att göra det åt oss. Med andra värderingar. Gud bevare oss för det!