Patrik Engellau

Efter en artikel av Björn af Kleen i Dagens Nyheter den 20 mars, där jag intervjuades, har jag fått några förfrågningar om jag eventuellt är rasist. Låt mig först förklara hur misstanken uppkommit och sedan redovisa mitt förhållande till rasismen.

af Kleens syfte med den långa artikeln, visade det sig när den publicerades, var att hävda att Östermalm blivit sverigedemokratiskt och att till styrkande av denna tes hålla fram några därboende som avskräckande exempel. Jag var en av de utvalda.

Jag har mig själv att skylla. Minst tre omdömesgilla personer varnade mig för af Kleen och sa att han är falsk och opålitlig. Men jag hade en gång tidigare blivit intervjuad av af Kleen och inte haft mer än vanligt att klaga över så jag lät det ske, självklart på villkor att jag skulle styra över mina citat.

Under intervjun kom vi in på den spännande frågan om hur ekonomisk utveckling går till och varför vissa länder är mer utvecklade än andra. Jag beskrev mina erfarenheter som ansvarig för det svenska biståndet till Guinea-Bissau och hur svårt det var att få hjälpen att fungera. Jag drog en parallell till Tyskland som efter andra världskriget fått bra fart på sin utveckling, delvis med stöd av den amerikanska Marshallhjälpen.

Så här skrev af Kleen:

Det gick inte lika lätt [i Guinea-Bissau] som i Tyskland efter andra världskriget där USA kickade igång ekonomin genom Marshallhjälpen. Det beror på att ”afrikanerna inte är som vi”. 

– Tysken hade ju för fan utvecklingen i blodet! Han hade gjort det förr. Så försökte vi göra samma sak i Afrika. Som inte har den kulturen.

Jag gillade inte det där med svordomen och ej heller uttalandet om att tyskar och därmed indirekt afrikaner har något ”i blodet”. Visserligen är ”att ha något i blodet” ett idiomatiskt uttryck som betyder att ha särskild talang eller fallenhet för någon viss verksamhet, men vi lever i en känslig tid och det fanns, tänkte jag, en risk att någon överhettad hjärna kunde få för sig att jag med ”blodet” menade något genetiskt, till exempel att det skulle finnas en tysk ras som är särskilt bra på ekonomisk utveckling.

Så jag skickade tillbaka följande ersättningstext:

Det gick inte lika lätt som i Tyskland efter andra världskriget där USA kickade igång ekonomin genom Marshallhjälpen. Det beror framför allt på kulturskillnader. 

– Tyskland var redan ett utvecklat land när utvecklingshjälpen började. Tyskarna hade gjort det förr. Så försökte vi göra samma sak i Afrika. Som inte har den kulturen.

Ingen rasistvarning på den texten, vad jag kan se. Döm om min förvåning när af Kleen, utan att jag uppmärksammat det, ändrar tillbaka och publicerar följande:

Det fungerade inte lika smidigt som i Tyskland efter andra världskriget där USA kickade igång ekonomin genom Marshallhjälpen. Det beror på ”kulturskillnader”, enligt Patrik Engellau. 

– Tysken, han hade utvecklingen i blodet. Han hade gjort det förr. Han vet vad det handlar om. Att det är hårt arbete. Att man måste hjälpa varandra. Utveckling är en kultur. Så försökte vi göra samma sak i Afrika. Där finns inte den kulturen.

Blodet var tillbaka, alltså just det som jag velat undvika för att förebygga snedskär i överkänsliga läsares hjärnor. af Kleen visste förstås vad han gjorde. Han placerade in en liten försåtlig giftampull om att jag var en rasistisk sverigedemokrat på Östermalm.

Nu är det väl inte så många som fallit i den kleenska fällan, men det räckte för att Expressen skulle ta chansen att kalla mig ”rasbiolog” vilket är lite genant trots allt. Men jag också blivit en erfarenhet rikare.

Nu ska jag säga vad jag tror om rasismen. Rasismen är en ganska ny lära som började utvecklas under 1800-talet. Bakgrunden var, menar jag, att den industriella revolutionen då slagit eller höll på att slå igenom i västerlandet medan resten av världen inte fick uppleva något motsvarande. Vad som plötsligt framträdde för västs ögon var en värld där väst självt var enastående framgångsrikt, medan övriga områden på jorden inte var det.

Detta märkvärdiga tillstånd behövde naturligtvis en förklaring. (Det behöver fortfarande en förklaring, men det är en annan sak.) Skarpa hjärnor i väst sökte efter orsaker på alla möjliga ställen. Tysken Max Weber ville strax efter år 1900 förklara skillnaderna med hänvisning till ”den protestantiska etiken” i de framgångsrika västländerna.

En helt annan tankefigur var just rasismen. Jag tror den förste välartikulerade rasisten var Arthur de Gobineau, en fransk aristokrat, diplomat, tänkare och författare på 1800-talet. Hans hypotes om att det existerar olika raser och att dessa är av olika kvalitet – vilket alltså skulle kunna förklara varför utvecklingen skiljer sig mellan länderna – kom så småningom att utvecklas till en ”vetenskap”, där Sverige och Tyskland låg i framkant (åtminstone får man det intrycket när man läser Maja Hagermans bok om rasbiologen Herman Lundborg).

Nazisterna följde sedan upp de svensktyska tankerönen med förskräckande konsekvens medan vi svenskar begränsade oss till ett brett upplagt tvångssteriliseringsprogram som pågick mellan 1935 och 1975.

Vetenskapens historia är full av hypoteser och teorier som så småningom visar sig felaktiga och därför förkastas. Rasismen har visat sig vara en sådan återvändsgränd. Det finns inga tecken på att det existerar systematiska rasskillnader. Och även om det finns yttre attribut, till exempel hudfärg, så finns inga systematiska och förklarande korrelationer mellan färg och läggning, till exempel musikalitet eller matematisk kompetens. Rasteorin funkar helt enkelt inte. Den kan inte förklara det den utvecklades för att förklara och har därför kastats på den vetenskapliga historiens skräphög.

Lik förbannat återstår problemet att förstå olikheterna mellan samhällena på jorden. Jag tror att den mest lovande framgångsvägen är att jobba med begrepp som ”kultur”.