Patrik Engellau

Nu ska jag framföra några nya inopportuna synpunkter.

I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare. De av oss som i modern tid har fått uppleva kulturer utanför den västerländska har sett att man där – utom kanske i de forna kommunistländerna – tagit det som en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet.

När jag själv bodde ett kort tag i Indien hade jag på svenskt manér bestämt mig för att inte ha några hustjänare eftersom det skulle vara förnedrande för dem att tjäna hos mig. Men för denna vackra och solidariska hållning fick jag inget tack. Medsvenskar på orten som hade tjänare ansåg att jag pekade moraliska fingrar mot dem. Indier som kom och sökte jobb när de upptäckte att jag inte hade några anställda såg på mig med förakt eftersom jag, som de bedömde det, av ren snålhet förmenade lokalbefolkningen jobb som den så väl behövde. Till slut kröp jag till korset och anställde en kvinna som lagade lite mat, diskade, bäddade och städade. Hon var inte fullt sysselsatt och hon kändes mest i vägen, men hon var snäll och hjälpsam.

Idag kliar sig Sverige i huvudet över hur tiotusentals, kanske hundratusentals o- eller lågutbildade migranter ska kunna sysselsättas. Sverige föreställer sig att migranterna ska kunna beredas plats på den reguljära arbetsmarknaden inom normala företag och försöker hitta på listiga lösningar, till exempel nya lönesubventioner, som kan åstadkomma detta resultat. Men det är troligtvis lönlöst. Några kan väl beredas sysselsättning på det sättet, men en hållbar lösning för flertalet kan det inte bli. Om vi bortser från ett antal problem, som jag strax ska rada upp, vore det naturliga att dessa fick försörja sig enligt den självklara ordning som råder i resten av världen, nämligen just som tjänare i hemmen.

Enligt Statistiska Centralbyrån finns i Sverige närmare fem miljoner ”kosthushåll”, alltså grupper av människor som bor ihop och har gemensamt hushåll, kort sagt just en sådan enhet som naturligen skulle kunna ha nytta av en tjänare. Det räcker med att en tiondel av dessa tog chansen att få lite hjälp i hemmet och i trädgården för att det skulle bli migrantbrist i Sverige under åtskilliga år framöver.

Sedan var det problemen. Det första är att denna lösning går på tvärs emot allt vad Sverige kämpat för under det senaste seklet. Hemmatjänare har inga rättigheter och inga fackliga organisationer och betalar inga skatter och får ingen föräldrapenning. De får mat och husrum och lite fickpengar. De bor i ett särskilt litet hus på undanskymd plats i trädgården eller i någon slum i närheten av arbetsplatsen. En del arbetsgivare är snälla och hyggliga människor medan andra inte aktar för rov att suga ut arbetskraften, men det får arbetskraften räkna med. Den behöver försörjningen. Ett tjänarsamhälle är ett klassamhälle när det är som tydligast.

De två andra problemen är kulturella. Tjänarkulturer uppstår inte av sig själva utan båda parter måste träna sig på att utveckla och hantera situationerna. Man blir inte en bra husbonde – alltså arbetsgivare för tjänare – över en natt. Man lever plötsligt tätt inpå en främmande människa. Det är lätt att hetsa upp sig och bli irriterad. Jag vet inte hur många utgjutelser över tjänarproblem jag hört från svenska kvinnor med utlandsstationering. De sista svenska hembiträdena försvann för över femtio år sedan. Vi har glömt hur man har tjänare.

Även för tjänarna är situationen förstås jobbig. En behaglig och duktig tjänare blir man inte i en handvändning. Det behövs lyhördhet och begåvning för att anpassa sig till lynniga och krävande arbetsgivares nycker. Inte minst måste man svälja sin stolthet. Jag vet inte om dagens nyanlända är redo för det.

Jaha, så det gick inte. Då får det bli socialbidrag och andra insatser från välfärdsstaten. Men jag undrar hur länge detta kan pågå innan välfärdssystemen kraschar och naturmetoden – alltså tjänarsamhället – trots allt under tandagnisslan bryter sig fram och etablerar sig i den svenska verkligheten.