Patrik Engellau

I dessa dagar tänker jag på första världskrigets utbrott i juli 1914. Bara veckor och dagar innan kulorna började vina betedde sig folk som om inget särskilt var på väg. De reste på badsemester, till och med i blivande fiendeland, och de levde sina liv i sorglös förhoppning om att det hela skulle gå över av sig själv, i varje fall senast till jul.

Lever vi idag i en liknande bubbla? Migrantkrisen kan, i min upphettade och förhoppningsvis alltför fantasifulla hjärna, bli lika omvälvande för Europas folk som kriget. I förra veckan skulle EU och Turkiet komma överens om en Plan. Det gick inte. Nu ska de mötas igen på torsdag och fredag i denna vecka för att fastställa Planen i syfte att få ned migrationen till hanterliga nivåer.

På ytan verkar Planen inte så dum. Olagliga migranter – vad det nu betyder – som kommer i små båtar från Turkiet till Grekland ska omedelbart skickas tillbaka. På det viset ska såväl migranter som båtägare (människosmugglare) förmås begripa att migrationsförsök är utsiktslösa. Meningen är att hela trafiken ska strypas och förtvina. För varje återsänd olaglig migrant ska en laglig migrant överföras från Turkiet till Grekland för vidare befordran och asylering i ett villigt europeiskt mottagarland.

Kan man tro på det? Varifrån ska EU plötsligt få kraften att avvisa tusentals migranter som enligt hittillsvarande erfarenheter kan bli nog så våldsamma om de inte släpps fram? Jag minns bilderna av migranter som lyfter småbarn mot tårgaspistoler och vattenkanoner. Vad tänker EUs våldsapparat göra mot sådant?

Och kommer inte migranter och smugglare att hitta listigare lösningar? Helgens New York Times beskrev hur det i smugglarkretsar planerades fler och farligare (och lönsammare) båtresor till Italien samt upptrappad trafik från Libyen och Egypten (”Människosmugglare ser nya möjligheter när migranter söker efter bakdörrar till Europa”). Gamla smugglarligor i Serbien vaknar till liv och allt fler falska dokument tillverkas för migranter som är stadda vid kassa.

Och vad tänker EU göra åt det faktum att Planen, vilket både Amnesty och FN påpekat, utgör ett brott mot både FNs och EUs regelverk eftersom den de facto upphäver asylrätten (vilket jag råkar anse vara bra men likafullt en allvarlig regelkränkning)?

Hur ska EU för övrigt kunna ”fördela” de legala migranterna bland medlemsländerna enligt Planen? I höstas bestämde sig EU för att ”fördela” uppemot 160 000 migranter (uppgifterna om antal varierar lite), men har hittills bara lyckats placera kanske 800 stycken (dito). Hur ska EU efter detta flagranta misslyckande nu plötsligt få ny handlingskraft? Håller inte EU i själva verket bara på med ett antal förtvivlade utspel för att rädda sitt ansikte på medlemsländernas bekostnad och till deras eventuellt oåterkalleliga skada?

Det värsta är följande. I den här frågan strider EU med ryggen mot väggen. Om EU inte lyckas åstadkomma någon sorts trovärdig plan får varje medlemsland värna sig själv bäst det kan. Då är EU, vad jag förstår, slut, kaputt, finito. Inför det perspektivet tror jag Bryssel blir desperat och villigt att gripa efter vilka halmstrån som helst. I valet mellan att rädda Bryssel och att rädda medlemsländerna tror jag, Gud hjälpe mig, att Bryssel väljer det förra. Närmare bestämt tror jag att Bryssel kan hitta på vad som helst – sinnessjuka mutor till Turkiet och utsiktslösa och dyrbara åtgärdspaket som på lite sikt bara förvärrar problemet – för att slippa erkänna ett misslyckande och tvingas kasta in handduken.

Och bara tanken att det en gång så stolta, mäktiga, civiliserade och kulturellt högtstående Europa nu ska lägga sitt öde i händerna på ett land, Turkiet, som inte ens anses värdigt att bli EU-medlem fyller mig med fasa.

I detta sannolikt elaka spel förväntas medlemsländerna hålla god min. Det enda som kan förmå mig att hålla god min vore om den svenska regeringen förevisade en övertygande Plan B att tillgripas om och när det blir uppenbart att EU bara sysslat med att rädda sitt eget skinn. Var är denna Plan B?