Patrik Engellau

Antag att du under dina vidsträckta resor till oupptäckta länder hamnar i ett samhälle där alla människor en gång vart fjärde år samlas på en öppen plats för att utse en kommitté som under den kommande fyraårsperioden ska lösa samhällets alla problem. Att jag formulerar mig på detta sätt beror på att jag själv faktiskt råkat hamna i ett sådant samhälle.

Det märkvärdiga med det samhälle jag upptäckte var att människorna faktiskt trodde att den där lilla kommittén – den bestod bara av några hundra människor av en total befolkning på säkert flera miljoner – kunde lösa de övrigas problem. Jag säger det igen så att du verkligen förstår hur dessa människor tänker: av en befolkning på låt oss säga tio miljoner skulle runt 350 stycken ta hand dels om sig själva, dels om de övriga 9 999 650 personernas välfärd.

I själva verket handlar det inte ens om 350 stycken eftersom dessa enligt de lokala sedvänjorna utser en lite grupp om kanske tjugo personer som egentligen förväntas göra hela jobbet. Jag ser att du misstror mig.

– Verkligen. Hur kan människor få in något sådant i sin skalle? Det överstiger förståndet. Varifrån menar de att den där tjugomannagruppen skulle ha fått sådana krafter?

Nja, samhällsmedborgarna ger tjugomänningarna särskilda befogenheter. De lovar att ge tjugomannagruppen hälften av sina inkomster och vidare att lyda i stort sett alla befallningar som gruppen utfärdar.

– Men lik förbannat! Tänk om de 9 999 980 sätter sig på rumpan och begär att tjugomannagruppen ska hålla dem vid liv, hälsa och gott humör! Det är ju absurt.

Det har berättats mig av några av de äldste, som minns, att det inte var riktigt så det var tänkt från början. Det var tänkt att tjugomänningarna skulle vara hela befolkningens vaktmästare och uppdragstagare. De skulle se till att parkgångarna var krattade och att fyrarna fungerade och att födan var tjänlig och att änkor och faderlösa fick beskydd och sådant där.

Men sedan, på något märkvärdigt sätt, skedde en förändring i synsättet som tilltalade både tjugomänningarna och de  9 999 980, nämligen att de 20 tillmättes och gavs mer makt, vilket de gillade, och de 9 999 980 därför underkastade sig och fick mindre ansvar, vilket de också gillade.

– Det går att förstå. Att ta ansvar är inte alltid så kul. Hur slutade det?

Det vet jag inte, ty det pågår. Det mest förvånande är att båda parter, såväl de 20 som de 9 999 980, på allvar verkar tro att upplägget kan fungera. Det är ett slags magisk föreställning som vilar över hela samhället. Folk blir arga om man ifrågasätter magin. 350-gruppen och särskilt tjugomänningarna blir förolämpade om man ifrågasätter deras krafter och de tio miljonerna blir förbannade om ledningen inte levererar vad som förväntas av dem.

– Men hela upplägget verkar väl befängt? Kan ingen förklara för dem att det hela förefaller utsiktslöst?

Troligen är detta stackars folks enda chans att de får bistånd från den framgångsrika humanitära stormakten Sverige. De skulle då få hjälp att lösa sina problem på ett genomtänkt och demokratiskt sätt. De skulle få ett trovärdigt, starkt och tillförlitligt ledarskap. De skulle få ordning på sin skola, sina universitet, sin vårdapparat, sin kriminalpolitik och sin polis. De skulle få sådan upplysning att de förkastade sina vidskepliga föreställningar och i stället fick ordentlig skolning i genusvetenskap, minoritetstänkande samt en stabil antifascistisk och antirasistisk grundideologi. De skulle förstå att ett korrekt tänkande och en lämplig värdegrund är det enda säkra fundamentet för framsteg och välstånd.