Nu börjar locken lyftas på många håll. Allt fler kritiserar etablerade föreställningar utan att hejdas av rädsla för brännmärkning, eller åtminstone med förhoppningen att de som stämplar seriösa debattörer som ”rasist” eller ”fascist” åtminstone får mothugg. Kritiken kan riktas mot så kallad progressiv pedagogik i skolan eller mångfaldsindoktrinering (aktuella exempel Entreprenöriellt lärande rent flum respektive Vem granskar mångfaldsytligheten?), kulturrelativism, identitetspolitik, kontraproduktiva biståndssatsningar, journalistisk manipulering, Sveriges roll som ”moralisk stormakt” och mycket annat. På asylpolitikens område förefaller pendeln ha svängt så radikalt att det som nyss inte fick uttalas redan har blivit majoritetspolitik.

Det kan vara så att vi befinner oss i en gynnsam situation för omprövning och nytänkande. Men det är inte, med Strindbergs ord, tillräckligt att riva för att få luft och ljus. Inte heller kan vi, som i Monopolspelet, gå tillbaka till ”Gå” utan att passera fängelset. I stället är det viktigt att fylla det tomrum som uppstår när kvasten har gått med nya berättelser, nya visioner som kan leda vidare.

Ett sätt kan vara att blåsa nytt liv i medborgarbegreppet. Många säger gärna ”jag är svensk”, betydligt ovanligare är preciseringen ”jag är svensk medborgare”. Det är inte så märkligt med tanke på att medborgarskapet har blivit tämligen urvattnat. Skillnaden mellan att vara medborgare och att vara skriven i Sverige med permanent uppehållstillstånd är inte bråddjup. Processen för att bli medborgare, för den som inte är född till det, är ganska odramatisk. Och i det allmänna medvetandet har inte medborgarskapet någon stark roll när det gäller innebörden av att vara svensk. Många reagerar intuitivt mot att media kallar svenska medborgare med utländska rötter för ”svensk”. Föreställningar om jus sanguinis, blodets rätt, sitter fortfarande djupt i den svenska kulturen. Om man jämför med exempelvis Frankrike har begreppet citoyen en helt annan laddning än det svenska medborgarbegreppet, och det beror inte bara på det historiska arvet från 1789 års revolution.

Inte bara begreppet, utan även ordet medborgare, har en svag lyskraft. På svenska ger det andra ledet, borgare, associationer som det engelska citizen eller det franska citoyen inte belastas av. För att ge medborgarbegreppet en höjd status skulle det därför behövas ett nytt ord. Citizen eller citoyen låter sig svårligen stöpas om till ett svenskt lånord som fungerar. Däremot skulle latinets civis kunna tas in utan modifiering. Visserligen kan ”svensk civis” låta ovant i början, som alla nya ord. Men det låter sig lika lätt förenas med svenskt språkbruk som exempelvis ”cirkus” eller ”dagis”.

Hur blir man då svensk civis? Enligt den praxis som gäller i många jämförbara länder bör grundprincipen vara att man föds inom det svenska territoriet. Alltså en tillämpning av jus soli. Det kan finnas gränsproblem att fundera vidare på, till exempel hur man behandlar barn till svenska civis som föds utanför det svenska territoriet eller hur man ser på barn till tillfälliga besökare som föds i Sverige.

I andra hand kan man få status som svensk civis genom ett ansökningsförfarande. Det finns mycket inspiration att hämta från andra länder när det gäller kriterier för att bevilja civis och för förfarande och ceremonier när en person upptas i den svenska civisgemenskapen. Kriterierna kan handla om straffrihet, vandel, försörjningsförmåga och språkkunskaper, som några exempel. I Frankrike krävs, för att bli citoyen, därutöver att man har uppnått rösträttsåldern (18 år) och att man vid ett personligt samtal har kunnat visa att man har kunskap om medborgarnas rättigheter och skyldigheter samt om Republikens grundläggande värderingar. Sedan får man underteckna ett dokument som preciserar vad man har att rätta sig efter som medborgare.

Genom att höja statusen för civisskapet skapar vi en tydlighet när det gäller å ena sidan dem som beviljats asyl, som normalt måste antas vilja återvända till sitt hemland så snart den fara som ligger till grund för asylen har upphört, och civis, som alla förväntas ingå i den svenska samhällsgemenskapen med samma skyldigheter och rättigheter. Givetvis bör det vara möjligt för den som beviljats asyl, och som inte vill återvända utan i stället göra Sverige till sitt nya hemland, att ansöka om att bli svensk civis. En naturlig följd av en tydligare åtskillnad mellan asylstatus och civisstatus är att man kan utforma regler om skyldigheter och rättigheter på ett sätt som är bättre anpassat till situationen och de olika behoven.

För alla som är svensk civis, oavsett om man är född i Sverige eller har beviljats civisskap senare, gäller samma rättigheter och skyldigheter, utan hänsyn till hudfärg, ursprung, kön, sexuell läggning, religion eller andra ovidkommande egenskaper. Det är kanske den viktigaste konsekvensen av att ge civisskapet en ny och stark laddning. Det innebär alltså en total nolltolerans för särbehandling av så kallade identiteter, vare sig denna är negativ eller positiv, från statens sida. Om individer drabbas av negativ särbehandling från enskilda på grund av förment tillhörighet till en viss grupp så är det särbehandlingen i sig som ska angripas från det allmännas sida. Åtskillnad mellan svenska civis ska alltså inte förstärkas genom kompenserande åtgärder som riktas till vissa grupper.

Att lagstiftaren skulle införa ett civisskap enligt den här modellen är naturligtvis en from men fullkomligt orealistisk förhoppning. Så varför ödsla kraft på att skriva, varför uppta läsarens tid i onödan? Det handlar naturligtvis i första hand en intellektuell övning, ett sätt att tydliggöra ett annat sätt att se på frågan vad det är att vara svensk, att se på de olika förutsättningarna för dem som befinner sig i Sverige, och inte minst hur vi ska se på förhållandet mellan individ och identitet. Om något ska förändras måste det först ske inuti våra huvuden, långt innan frågan når Riksdagen.

Lennart Göranson är pensionär som tidigare främst arbetat med konkurrenspolitik bland annat vid Statens pris- och kartellnämnd och Konkurrensverket i olika befattningar, senast som ställföreträdande generaldirektör. Han har också varit Director for Competition vid EFTA Surveillance Authority i Bryssel och Head of Competition Policy Outreach vid OECD i Paris. Parallellt med jobb vid statliga myndigheter har han haft uppdrag som sekreterare och skrivande expert för en hel del SOU-utredningar. Skriver nu i bland annat tidningen Rivieranytt och är ledamot i Marknadsdomstolen.