Expressen-krönikören Bilan Osman vill inte fördöma stening

mohamed omar

Mohamed Omar

I ett inlägg den 16 februari i år här på Det Goda Samhället förklarade jag varför det inte är helt lätt för troende muslimer att ta avstånd från stening som något barbariskt och förfärligt. De befinner sig i ett dilemma. Det är nämligen så att profeten Muhammed, i texter som både sunni- och shiamuslimer håller för äkta, lät stena kvinnor.

En troende muslim kan inte gärna kalla profeten Muhammed för barbar eller ens medge att han skulle ha gjort något fel. Enligt islamisk mainstreamteologi är Muhammed ofelbar och en absolut moralisk förebild i alla tider och på alla platser. Samtidigt är det många moderna muslimer som känner att stening är något hemskt. Vad ska jag följa, mitt samvete eller min religion? Vissa låtsas att den här samvetskonflikten inte finns, andra är medvetna om den men är tysta och hoppas att den ska försvinna av sig själv. Så har vi muslimer som erkänner att de här texterna finns och inte går att blunda för men menar att villkoren för att stena någon är så stränga att det i praktiken är omöjligt. Detta förändrar dock inte grundproblemet: man tror på en profet som lät stena kvinnor, som ansåg att detta straff var något gott.

Stening är alltså inte ett uttryck för ”extremism” utan finns i islams huvudfåra. Det är inget som bara talibaner eller jihadister tror på. En opinionsundersökning som utfördes av Pew Research Center år 2013 fann att 86 procent av muslimerna i Pakistan stödde stening, liksom 84 procent i Afghanistan, 81 procent av palestinierna, 80 procent av egyptierna, 65 procent av jordanierna och 57 procent av irakierna. Detta är alltså hela befolkningen, varav majoriteten är lekmän. Tittar man bara på de religiösa ledarna torde siffrorna vara högre.

Asim Qureshi är direktor för den islamiska så kallade ”människorättsorganisationen” Cage i Storbritannien. De är kända för att försvara muslimska terrorister, men aldrig muslimer som är offer för islamistisk förföljelse och diskriminering, som till exempel kvinnorna i Saudiarabien.

I mars 2015 deltog Asim Qureshi i BBC:s program ”This Week”. Han fick frågan om vad han ansåg om stening. Han vägrade att fördöma det. I stället svarade han: ”Jag är inte teolog”. Programledaren gav honom upprepade möjligheter att ställning mot steningsstraffet, men han vägrade.

Svaret ”Jag är inte teolog” avslöjar något viktigt. Att för en troende muslim handlar frågan om stening inte bara om det egna samvetet eller det egna förnuftet utan om teologi. Vad jag tycker om stening är inte relevant. Det rätta är vad Gud påbjuder, inte vad mitt hjärta känner eller vad min hjärna tänker. Det är också något som Koranen understryker: dina egna tankar och känslor kan leda vilse, följ därför Guds vilja. Teologerna, de lärda muslimerna, har att ur texterna ta reda på vad Gud vill.

Denna självtukt, att fast det tar emot göra vad Gud påbjudit, kräver en ansträngning som ibland kallas ”det inre jihad” eller jihad al-akbar, det större jihad, eftersom den av vissa räknas som större än den yttre jihad som förs med vapen. Det inre jihad är ju en förutsättning för den yttre då människan är bekväm och föredrar att sitta kvar hemma framför att dra ut i krig och kanske dödas.

Expressen-krönikören Bilan Osman är troende sunnimuslim och skriver inte sällan om islam och mångkultur. Den 17 februari kontaktade jag henne på Twitter och frågade om hon ansåg att stening var fel. Hon svarade ungefär som Asif Qureshi på Cage: ”varför inte ställa den frågan med någon som typ sysslar med teologi eller liknande?”

Jag fortsatte att försöka få ett svar på min fråga, men hon undvek den och blev sedan helt tyst. Och Bilan Osman är ingen taliban eller jihadist. Hon är en vanlig troende muslim. Ändå är det så svårt för henne att bara rakt av fördöma stening. Det är för att hon vet att profeten Muhammed, enligt texter som hålls för äkta av mainstreammuslimer och som så mycket av religionen är beroende av, lät stena kvinnor.

Bilan Osman har säkert en egen uppfattning om saken. Jag tror att om hon fick se en kvinna bli stenad till döds skulle hon bli lika förfärad och förtvivlad som vilken annan människa som helst. Men hon tycks inte kunna förmå sig att ge uttryck för denna känsla öppet. Tabut mot att kritisera profeten Muhammed är för starkt.