Som medborgare i Sverige betalar man normalt hela sin tandvårdsräkning upp till 3 000 kronor. Vid kostnader över 3 000 tar Försäkringskassan 50 procent av räkningen, enligt den lista över referenspriser (se TLV.se) för tandvårdskostnader som finns. Lagar någon tänder för mer än 15 000 kronor, tar Försäkringskassan 85 procent av kostnaden. Detta gäller under en ettårsperiod. Sedan börjar man om med att jobba sig upp mot högkostnadsskyddet, så att säga. Dessa data enligt handläggare vid Försäkringskassan. Har man dåliga tänder blir det en dyr historia för varje svensk.

Några lösryckta exempel ur prislistan: En enstaka akutundersökning hamnar runt en tusenlapp. Stannar det där, vilket det ofta inte gör när det är akut, tuffar det på. En ordinär tandutdragning kostar mellan en och två tusenlappar, beroende på ingreppets art. Inte sällan betydligt mer. Handlar det om kirurgi i en begränsad del av käken ligger prislappen mellan tre och fyra tusenlappar per ingrepp. Implantat kostar runt 2 500, en enstaka rensning och rotfyllning hamnar enligt listan på 3-4 000 kronor. Då talar vi alltså om minimipriser för ett ingrepp. Rör det sig om människor med dåliga tänder – och det gör det ofta då det gäller migranter som kommit till Sverige – kan det förstås bli mycket dyrt. För skattebetalarna.

Barn i Sverige har i regel fri tandvård till cirka 20 år. Detta varierar en del beroende på vilket landsting man bor i. I exempelvis Östergötland gäller fri tandvård till och med 19 år. I Västra Götaland – för att ta ett annat exempel – har man fri tandvård till den dag man fyller 24. De så kallade ensamkommande barnen har fri tandvård till 18 år. Därefter är de ju inte längre ”barn” ens i lagens mening. Asylsökande, som fyllt i alla nödvändiga papper, betalar själva inget för akuttandvården. Landstingen går i stället in och beslutar från fall till fall och återfakturerar i sin tur Migrationsverket. I vissa fall handlar det om stora, kostsamma ingrepp.

EU-medborgare på tillfälligt besök skall enligt regelboken ha med sitt EU-kort för att få tillgång till tandvård i ett annat EU-land. Återfakturering skall sedan, vad jag förstår, ske till respektive EU-land som har det yttersta ansvaret för sina egna EU-medborgare. Tandvårdsförsäkringarna kan dock variera högst väsentligt beroende på vilket land vi talar om.

Jag har även förstått att Försäkringskassan inte har järnkoll på alla dessa regler. Åtminstone inte om man frågar dess handläggare. Det är ett antal sådana frågor från mig till F-kassan som inhämtat fakta till denna artikel. Och det är rätt komplicerat. Särskilt besvärligt borde det bli när det gäller återfaktureringen. Till slut blir väl Migrationsverket sittande med ”Svarte Petter”, det vill säga slutfakturan. Eller egentligen: Den avslutande återfaktureringen sker gentemot Sveriges skattebetalare. När man sedan, som asylsökande, har fått uppehållstillstånd är det inte längre fritt fram. Detsamma gäller även svenska medborgare. I den mån vi inte kan betala, får vi gå till socialen.

Exakt hur stor kostnad varje enskild immigrant belastar det allmänna med, då det gäller tandvården, är svårt att avgöra. De nyanlända tilldelas provisoriska personnummer, som sedan kan ändras vartefter processen fortgår. Så individen blir svår att följa. Men det är ändå den totala räkningen som är intressant och den blir rätt omfattande. Men alltså rätt svår att dela upp.

Låt oss säga att ett antal genomsnittliga akutbehandlingar under asyltiden hamnar kring 5 000 för var och en. Multiplicera med de 163 000 asylsökande som kom bara under 2015. Alla har förstås inte behov av akut tandvård, men tag bort några tiotusental (148 000 var över sju år) och lägg ihop med tidigare hundratusentals asylsökande. Det blir i så fall mycket pengar. Bara för tandvård. Sedan, när man har fått uppehållstillstånd, hamnar en stor del av dessa människor (allt finns specificerat hos SCB) utanför arbetsmarknaden, d v s lyfter bidrag för sina utgifter. Då fortsätter kostnaderna. Tillslut blir det åtskilliga miljarder.

Nå, vi kanske har råd med denna och andra kostnader – vi sägs ju vara så rika i Sverige. Och en och annan läsare kanske tycker att mitt resonemang avslöjar en njugg inställning. För dåliga tänder kan ju i sin tur förorsaka andra problem i kroppen. Så en insats i munnen kan på så sätt vara förebyggande.

Ja, det kanske är så att jag är njugg. Men samtidigt är det nyttigt att veta vad det kostar och den övergripande frågan är: Skall detta verkligen läggas på svenska skattebetalare? Det handlar om människor som aldrig har bidragit till vårt samhälle och ofta heller inte kommer att göra det. Tillslut är man sig själv närmast. Och det är inte ologiskt att anta att den som skall åtnjuta välståndet också måste betala en del av räkningen.

Men oavsett man vill vara generös med svenska resurser eller – som jag – sparsam, känns det ändå rätt märkligt att ingen ens verkar bry sig om att minnesdebitera var och en nykommande, bara ger bort vad svenska medborgare faktiskt aldrig får sig till skänks.

Signalen till omvärlden är tydlig: Det går bra att komma och laga sina tänder gratis i Sverige. Det är svårt att bedöma hur ofta den signalen är avgörande för att man skall ta sig hela vägen till Sverige eller ej. Det finns troligen andra skäl som väger tyngre. Men fri tandvård medan man söker asyl – och det kan alla göra – är ändå inte fy skam.

Ni som fortfarande tycker att jag är småsnål, se det så här: Det är sannolikt så, att man använder biståndsbudgeten till denna hantering. Det är kanske rätt ur snäv, svensk, nationalekonomisk synvinkel. Pengarna går ju så att säga tillbaka till den svenska marknaden. Lågt räknat borde det handla om minst en miljard bara i tandvårdskostnader varje år. Just den posten kanske vi kan bjuda på – eller inte. Men ur ett mänskligt perspektiv funderar jag på om medlen inte hade gjort större nytta i flyktinglägren kring Syrien. Och det är väl egentligen inte orimligt att man i alla fall på pappret får stå för en egenavgift som asylsökande? Det får vi andra göra.

Detta som en liten detalj i det hela. Här i vårt generösa Sverige.

Christopher Jarnvall är sedan många år verksam som skribent, ger ut böcker och nyhetsbrev samt jobbar med public affairs. Han har för egen del bra tänder. Han har numera tecknat ett friskvårdsavtal med landstinget och F-kassan men har också lagt ut mycket pengar till tandvård genom åren.