Krister Thelin

Svensk inrikespolitik utgör inte någon munter anblick. Efter den sena höstens omläggning av migrationspolitiken, då det som tidigare inte kunde nämnas utan automatiska fördömanden helt plötsligt blivit högst godtagbart. Spekulationerna är dock omfattande hur länge den rödgröna minoritetsregeringen kommer att hålla, särskilt i ljuset av att ytterligare migrationspolitiska åtstramningar kan behövas. Miljöpartiet Det Godas smärtpunkt torde vara nådd. Och stödhjulet Vänsterpartiet har börjat gnissla. Dess Malmöavdelning beskyller till och med regeringen för att vara “rasister” – vilket tömt det begreppet på varje vettig mening. Och på oppositionssidan försöker “Jimmie” med fagert tal locka M med stöd i att störta regeringen. M:s partiledning gläds åt goda opinionssiffror men skyr regeringsmakten som vinterkräksjukan. Fokus läggs istället på symbolpolitik i riksdagen: KU-anmälningar och tillkännagivanden, vilka i sak intet betyder. Allianskamraterna ägnar sig åt profilering och det spretar åt skilda håll. En gemensam alliansbudget verkar inte omedelbart närliggande. Hotet om extraval finns som ett mörkt moln på himlen en sommardag.

Symbolpolitiken kan dock leda till att åskan kommer. Någon av de många KU-anmälningarna kan i sin förlängning och med egen dynamik omvandlas till en misstroendeförklaring, varvid statsministern igen spelar ut hotet om extraval – i förlitan på att delar av Alliansen inte vill eller vågar.

Ledarskribenten Svend Dahl i Dalarnas Tidning raljerade nyligen över S och föreslog att partiet skulle upplösa sig självt:

“Då kan högerfalangen utan att skämmas bli moderater eller liberalpartister, och de som sett till sina åsikter redan i dag är vänsterpartister skulle få en ny och förhoppningsvis bekvämare hemvist.”

SAP, vars åsiktsbredd, som Dahl illustrerar, är större än den inom Alliansen har en fördel i sin organisatoriska ram. Borgerlig splittring har varit en tillgång för S. Och vad som i andra länder är tillåtet, nämligen att genom valkartell gå samman inför ett val och efter valet dela mandaten, har S sett till att förbjuda.

Men det finns en annan utväg med i sak samma resultat: Växla upp Alliansen till version 2.0, det vill säga i formell mening ett parti. Partierna tvekar, huvudsakligen på grund av att de partiaktiva och ombudsmännen på sikt ser en risk för formell sammanslagning med förlorade uppdrag som följd, men också för att de skyggar för den pedagogiska kraft som måste utväxlas – och rädslan för den kanonad av kritik som kommer att komma från S: Fyraprocentsspärren är helt plötsligt inte ett hot mot de mindre allianspartierna längre och taktikröster behövs inte. “Fusk” kommer Löfven et consortes och Aftonbladets ledarsida att skrika. Vilket ju bara visar att det är ett helt rätt steg att ta.

Med Alliansen 2.0 kunde Alliansen lugnt syna ett hot om nyval. Inget att frukta. Och vi kunde låta väljarna bryta det nuvarande dödläget. Och utan Mp som migrationspolitisk kvarnsten runt halsen, vilket sänkte Alliansen i valet 2014, kan det bli ett riktigt bra resultat. Antingen det eller låtsasopposition i två och ett halvt år till med fel politik på de flesta områden. Extravalsfönstret stängs till midsommar. Vågar Alliansen med version 2.0 rita om spelplanen?