Ilan Sadé

Professorn fällde pincenén och höjde handen med en avmätt rörelse, det var dirigentens gest när han samlar orkestern, fyrtiotvå pennor lyftes över fyrtiotvå kollegiehäften. Han började tala och alla föll över sina häften och skrev vad tygen höll. Där brast redan en blyerts, vad gick inte förlorat med den! Krusberg med sina tre pennor var på säkra sidan. Ingen kunde stenografera men man bjöd till att snabbskriva ändå. Fyrtioen studenter och en studentska sökte fästa på papperet vad en av tidens främsta vältalare föredrog. Man fångade orden mekaniskt som en tegellangare tar sina stenar och lika mekaniskt skrev man ned dem. Man skrev vad man hann, mycket blev det inte.

Scenen ur Fritiof Nilsson Piratens Tre terminer, där författarens alter ego, Herman Lange, och hans studiekamrater försöker hänga med i den excentriske professor Boréns straffrättsföreläsning kan sättas i bjärt kontrast till dagens trätor om studentvänlig pedagogik vid universiteten och högskolorna. Historieprofessor Dick Harrison inledde nyligen en ny rond i Svenska Dagbladet med påståendet att institutionsledningen försöker förmå honom att lätta på kraven för att fler studenter ska klara av hans kurser.

Debatten föranleds av att professorn underkände två tredjedelar av alla tentamina i en delkurs härförleden. Studierektorn vid Historiska institutionen kontaktade Harrison och förordade att möjliga tentamensfrågor delas ut i förväg, för att underlätta för studenterna. Harrison anser att en sådan ordning kan likställas med fusk. Vidare beklagar han sig rent allmänt över hur kraven tycks ha sänkts betänkligt och att han sedan han återvände efter blott ett års bortovaro märker en förändring härvidlag. Kränkthetskulturen, rättslösa lärare och studentkårernas tilltagande makt tas upp som samtida plågor.

Bråket mellan Harrison å ena sidan och hans arbetsgivare och förnärmade studenter å andra sidan är vid det här laget en följetong. Delvis handlar det om den högre utbildningens innehåll, men det finns en annan viktig aspekt som få tycks uppmärksamma: excentrikerns ställning inom den moderna byråkratin i allmänhet och akademin i synnerhet.

Excentrikern, det vill säga personen som går i otakt med tidsandan och dess konventioner, är jordens salt. Excentrikern kan vara besvärlig och passar sällan in i en strömlinjeformad organisation, där alla samfällt ska sträva efter samma mål och dela samma ”värdegrund”. Att en sådan person kan bli svårplacerad som anställd i ett privat företag är uppenbart. Inom staten och – inte minst – inom akademin, är däremot egensinnighet och viljan att gå sin egen väg betydelsefulla egenskaper.

Som skolelev, lärling, adept och student får man ofta med dig någonting viktigt från mötet – för att inte säga krocken – med den egensinnige mästaren som inte ger vika. Motståndet ger upphov till ansträngning och skaparkraft. Ställer Dick Harrison då och då helt orimliga och godtyckliga krav? Ingen aning. Orsakar han osämja på institutionen? Blir en och annan student trumpen? Så är det kanske. Men är inte detta en del av någonting som med nödvändighet måste följa, om man inte vill offra den självständiga akademin där originalitet och hårda prövningar har en viktig plats?

Piratens professor Borén, som bygger på den verkliga förlagan Johan CW Thyrén (professor, riksdagsman och sedermera justitieminister), hade sannolikt inte fått några pedagogiska utmärkelser i dag. Allt talar för att universitetsledningen och studentkåren samfällt hade lyckats göra sig av med karlen. Såväl verkligheten som Tre terminer hade i så fall blivit en salt karaktär fattigare.