Patrik Engellau

Liksom övriga EU-länder saknar Sverige en genomtänkt och långsiktig migrationspolitik. Vi prövar ad hoc-lösningar i hopp om att de ska fungera (fungera betyder numera att minska ankomstvolymerna), men vi trevar och kliar oss i huvudet och lider brist på helhetssyn. Så låt mig skissa på en helhetssyn.

Den som eventuellt läst och kommer ihåg vad jag skrivit har noterat att jag vacklat i frågan om asylrätten. Jag har kraftfullt argumenterat både för att den är helig och för att den bör upphävas. Nu har jag fastnat för den sistnämnda uppfattningen.

Asylrätten är, tror jag, själva grunden till att vi hamnat i den här soppan. Asylrätt låter bra men begreppet är alltför oklart. Och det är inte bara begreppet som måste tolkas, utan även förhållandena i varje enskilt ärende. Rättsstaten, som tränat sig på att ålägga sig själv hårda beviskrav och hellre fria än fälla hamnar i hopplöst underläge inför en beslutsam asylsökande som må ha eller sakna papper. Därför lämnar svenska staten oavsett de erkänt svårutredda sakförhållandena hellre TUT eller PUT än ger avslag. Vi klarar helt enkelt inte av att tillämpa regelverket (särskilt som ärendehanteringen verkar lite veligt, men vänligt, känslostyrd; migrationsforskaren Joakim Ruist har fler argument för upphävd asylrätt, se hans blogg).

Vi ska inte blunda för att detta är en stor och svår sak. Jag tror att Sverige bör säga upp, eller i varje fall på denna punkt sluta följa, Genèvekonventionen. Enligt konventionens 44 artikel, punkt 1, är uppsägning lätt:

Fördragsslutande stat må när som helst uppsäga denna konvention genom underrättelse till Förenta Nationernas generalsekreterare.

Det står inget om några följdverkningar för en stat som frånträder konventionen, men det framgår av punkt 2 att uppsägningstiden är ett år.

Sverige bör därför göra som Österrike nyligen gjorde (men strax tog tillbaka efter påtryckningar just om att man inte får skoja med asylrätten), nämligen att fastställa ett årligt antal immigranter. Österrike, som är ungefär lika stort som Sverige, tänkte ta 37 500 stycken om året. Det är kanske för mycket eller för litet, det återstår att bedöma. Likaledes återstår att besluta efter vilka kriterier de ansökande ska utväljas.

Chefen för norska Migrationsverket – Utlendingsdirektoratet – är inne på samma linje och påpekar att ersättandet av asylrätt med en årlig kvot skulle medföra att de potentiella mottagarländerna inte längre behövde tävla om att göra sig oattraktiva för att hålla volymerna nere, utan tvärtom kunna välkomna de migranter vars ansökningar blivit godtagna.

I praktiken skulle ett sådant nytt system innebära att ansökningar lämnas till svensk ambassad i migrantens närområde. Vid beviljat TUT kan migranten underteckna ett avtal med svenska staten där respektive parts skyldigheter och rättigheter fastställs. Sedan utfärdas visum och migranten tar flyget till Sverige. Att försöka ta sig till Sverige på vinst och förlust är i ett sådant system utsiktslöst. Därmed är det slut med hela människosmugglingsbranschen och drunkningsdödsfallen i Medelhavet, i varje fall vad Sverige anbelangar.

Självklart bör en sådan politik kombineras med ett stöd till flyktingläger i närområdet, där de som hotas av bomber och Islamiska statens knivar får en fristad.

TUT-migranter får inte full tillgång det svenska välfärdssystemet förrän de beviljats medborgarskap. Precis vilken välfärd som ska bifallas vet jag inte. Det rimliga är kanske att sådant som skola och viss sjukvård erbjuds, men ej penningbidrag. Migranten förväntas försörja sig av egen kraft, kanske efter en kortare introduktionsperiod.

Allmänna kringtjänster som hemspråksundervisning och tolkhjälp försvinner. Det är svenska migranterna behöver förkovra sig i, inte hemspråket. Hela idén att det är Sveriges ansvar att migranter ska kunna göra sig förstådda när de tar del av det svenska välfärdssystemet känns feltänkt. Hamnar de i svensk domstol kan de möjligen få tolk samtidigt som de får offentlig försvarare. Rättsstaten har trots allt vissa skyldigheter.

Med ett system som detta tror jag att hela problemkomplexet kring anhöriginvandring försvinner eftersom familjer som vill leva tillsammans lika gärna kan göra sin migrantansökan tillsammans.

TUT måste omprövas med jämna mellanrum, kanske vartannat år. Då kontrolleras hur vederbörande migrant sköter sig. Vid brottslighet repatrieras migranten.

Medborgarskap beviljas efter viss prövotid, kanske tio år, för den som sköter sig otadligt, visat sig kunna försörja sig och förklarar sig lojal med Sverige.

Naturligtvis finns tusentals obesvarade frågor i en plan som denna. Men den är ett skelett som går att bygga vidare på. Min övertygelse är att det måste finnas ett enkelt och begripligt skelett innan man ger sig på detaljerna. Idag jobbar svensk politik med detaljer utan att det finns ett skelett. Inte konstigt att tårna hamnar i öronen och att det sitter ett ben i naveln.