Påve Franciskus kommer i höst att besöka Lund för att uppmärksamma att det var 500 år sedan reformationen inleddes. De senaste påvarna har sträckt ut handen till de historiskt separerade protestanterna. Och i höst når påvens budskap om försoning också Sverige.

Vårt senaste påvebesök var 1989 när Johannes Paulus II besökte Uppsala. Då tog Ulf Ekman, grundare av den protestantiska Livets Ord-rörelsen, hård ton mot påven. Idag har Ulf Ekman tillsammans med hustrun Birgitta konverterat till katolicismen, en livsresa de beskriver i sin bok ”Den stora upptäckten: vår väg till Katolska kyrkan” från 2015.

Denna konvertering var en unik händelse som uppmärksammats i hela världen, eftersom protestantiska samfundsgrundare inte brukar bli katoliker, och i tidningen Dagen jämförde Joel Halldorf, lektor i historisk teologi, Ekmans konvertering med drottning Kristinas konvertering 1654.

Sveriges protestantiska antikatolicism är idag kraftigt försvagad. Men somliga kritiker finns kvar: protestanter som anser att man inte bör röra sig mot katolska läror och konservativa katoliker som anser att man inte bör öppna för kyrkor som inte accepterar katolska kyrkans universalanspråk.

Själv anser jag att den enhet påven förespråkar är historiskt nödvändig.

Militant islam sprider sig i världen och har på bred front utsett kristna till sina främsta offer.

På onsdagen den 3 februari, kommer Europaparlamentet rösta om en resolution som föreslagits av Sveriges kristdemokratiske EU-parlamentariker Lars Adaktusson, om att beteckna Islamiska statens förföljelser av kristna som folkmord. En viktig markering som måste få uppslutning.

Den svensk-assyriske journalisten Nuri Kino, som sommaren 2014 grundade organisationen A Demand for Action, i syfte att få världen att agera för att rädda Mellanösterns kristna, skrev den 26 januari i år, följande i Dagen:

Lars Adaktusson … vill att förföljelsen ska erkännas för vad den är: ett folkmord. … Den 3 februari är omröstningen i Europaparlamentet. Var är Svenska kyrkan och andra kristna svenska organisationer som inte har anslutit sig än?

Kristenheten behöver stå sida vid sida för att bemöta Mellanösterns utrensning av kristna. Historiskt har islam alltid gjort frammarsch när kristenheten varit splittrad av intriger och teologiska meningsskiljaktigheter. I sitt klassiska verk The story of civilization: The reformation från 1957, skriver historikern Will Durant om katolska kyrkans interna strider under 1300- och 1400-talen:

… den delade Kyrkan blev både vapen och offer för de fientliga lägren. Halva den kristna världen betraktade den andra halvan som heretisk, hädisk och exkommunicerad; vardera sidan hävdade att sakrament administrerade av präster med motsatt lojalitet var värdelösa, och att barnen som av dem döpts, syndarna som av dem ålagts bot, och de döende som de smort, förblev i dödssynd, och var fördömda till helvetet – eller i bästa fall till limbo – om döden skulle inträda. Islam på expansion skrattade åt den kristna världens upplösning.

I vår tid står vi inför samma utmaningar. Och vi borde av historien lära oss vikten av enhet. Inte en enhet där teologiska meningsskiljaktigheter suddas ut, men en enhet där vi står upp tillsammans mot hoten mot vår gemensamma civilisation. Winston Churchills beskrivning av 1900-talets stora kraftmätning gäller än idag: Det här är en kamp för den kristna civilisationen.

Det måste världens kristenhet förstå. Och påvens besök skänker hopp om en nödvändig försoning.

Ronie Berggren, leder bloggen och podcasten Amerikanska Nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com). Han vill se en enad västvärld, mer inspirerad av amerikansk och brittisk politisk tradition, som kan stå upp för västerländska och demokratiska värden i en tid då totalitarismen gör framryckningar.