Mohamed Omar
I vår nya tid får journalister finna sig i att bli granskade. Vissa har svårt att anpassa sig. De saknar den gamla tiden då de kunde vara herrar på täppan. Aftonbladets krönikör Fredrik Virtanen är en av dem som mentalt tycks leva kvar i det förgångna.
När allt fler svenskar ser Internet som en möjlighet till fördjupad demokrati i och med allt fler kan ägna sig åt journalistik och opinionsbildning, ser det gamla gardet detta som ett hot. De tycks mena att eftersom de är mer upplysta och goda behövs de som vakter över tanken.
Den 24 januari tweetade Fredrik Virtanen följande:
”Det grasserande journalistförakt som sprids från populistiska ickejournalister är en demokratisk fara. Lyckas inte se det på annat vis.”
För Virtanen är den allt vitalare medborgarjournalistiken och folkliga opinionsbildningen på Internet en fara snarare än en möjlighet. Han ser sig själv som en ”riktig” journalist i motsats till de ”populistiska icke-journalisterna”. Orden dryper av förakt.
Tanken att Virtanens och vissa av hans kollegors föraktfulla sätt kan ha bidragit till att urholka förtroendet för journalistkåren tycks inte föresväva honom. Allt är de andras fel. Kritik mot etablissemangsmedierna är alltså ett hot mot demokratin, menar han. Vad kallar man detta? Storhetsvansinne. Det engelska uttrycket är ännu mer passande: delusions of grandeur. För det är inbillning och illusioner det handlar om. Illusioner om den egna betydelsen.
När Virtanen ser sig själv i spegeln ser han en demokratins väktare, en riktig journalist, som helt utan egen förskyllan föraktas av de dumma populisterna. Vad är det om inte en illusion? Det är ju inte vad vi andra ser när vi tittar på Virtanen. Vi ser en dumdryg tyckare. Och vi ser absolut inte den himmelsvida skillnaden i kvalitet mellan Virtanens proffsiga texter och icke-journalisternas alster i alternativmedierna.
Jag menar att demokratin främjas av att även journalister granskas och ifrågasätts. Tänk om ingen sade ifrån när den stora draken Dagens Nyheter mörklade nyheter, som sexövergreppen i Kungsträdgården, fabricerade nyheter, som den om den rasistiska Brandmannen i Boden eller förvrängde siffror om invandringens vinster, som i Sandvikenrapporten?
Det kan bara vara bra för demokratin att debatten bygger på fakta. Journalister är inte gudar som ska ägnas vidskeplig vördnad. De är människor som kan göra fel. Och aldrig har det varit tydligare än idag när flera versioner av samma händelse bara befinner sig några klick bort.
Det journalistförakt Virtanen klagar över är till stor del självförvållat. Virtanen kan inte skriva trams och samtidigt förvänta sig respekt tillbaka. Den 5 december 2015 visade han prov på sin proffsiga journalistik i krönikan ”Har flyktingar tvingat dig köpa sämre rödvin?”
Han menar att den ansvarslösa invandringspolitiken inte har haft några som helst negativa effekter på samhället. Det är bara att blunda och köra på. Rödvinet kostar ju lika mycket som förr! Och liksom flera av sina proffsiga kollegor kallar han slentrianmässigt alla som söker asyl i Sverige ”flyktingar” i behov av skydd från bland annat Islamiska statens terrorvälde.
Men Virtanen glömmer att nämna att asylsökarna inte kommer från terrorväldet i Syrien till Sverige. De kommer från Tyskland och Danmark. Så det är inte i första hand skydd de söker. Dessutom glömmer han att nämna att vissa av dem är IS-anhängare. Och andra är inte anhängare till IS, men tycker ändå att sharia är en bra idé.
Det är sådana slarviga, världsfrånvända och illa underbyggda artiklar som är grogrund för föraktet mot Virtanen och hans sorts journalister. Och det är kontrasten mellan hans självbild som proffsig journalist och demokratins väktare och vad han faktiskt producerar som väcker löje och gör honom till föremål för gyckel på nätet.
Respekt är inget man kan pådyvla folk genom att håna dem på Twitter eller försöka skrämmas med att om ni inte är tysta och lyssnar på mitt tramsande så är demokratin i fara. Den måste förtjänas. Det första han kan göra är att själv börja respektera sina läsares intelligens.
Den gamla tiden kommer inte tillbaka.
DET GODA SAMHÄLLET 