En liberal muslim och en ateist samtalar

mohamed omar

Mohamed Omar

Nummer fyra av Tidningen Brand 2015 hade tema ”åsiktsbytare”. Flera svenska åsiktsbytare intervjuas i tidningen. Jag blev intervjuad av Kajsa Ekis Ekman. Jag berättade om varför jag lämnade min hemmasnickrade islamism. Under en kort period kallade jag mig islamist. Jag vurmade för sufismen, islamisk mystik, och shiitiska kättarsekter, hatade Al-Qaida och salafitiska jiahdister. Jag var egentligen inte särskilt religiös och bad knappt. Det hände att jag tog en öl ibland. Min islamism handlade mest om en vag idé om någon slags islamistisk demokrati à la Mattias Gardell, överhettad ”antisionism” och att bjuda in galna konspirationsteoretiker som föreläsare i olika källare i Uppsalas studentkvarter. Ganska snart insåg jag att islamismen var en dålig idé, ja, all slags islamism. Jag insåg att sekularismen var bättre, även för religiösa. Så småningom tappade jag själv tron. Eller snarare: jag slutade tro att jag var troende. Under alla år som muslim hade jag ju inte haft kontakt med någon gud och aldrig sett någon ängel. Det var bara något jag läste och pratade om.

Även om jag aldrig varit någon typisk muslim och inte heller någon typisk islamist (i en verklig islamisk stat hade jag förmodligen avrättats för mina kätterska trosuppfattningar) så vet jag en hel del om både islam och islamism. Jag har studerat frågan, pratat med islamister och rört mig i moskéer. Frågan engagerar mig. I Storbritannien finns det sedan några år tillbaka tankesmedjan Quilliam Foundation som drivs av avhoppade islamister. Den startades av Maajid Nawaz, en man i min ålder, men med en helt annan historia. Jag var en blek, medelklassig sökare som utforskade katolska kyrkan, hinduism, astrologi och sufism medan han var en ung kille på glid, något av en värsting, som gick med i ett riktigt islamistiskt parti – Hizb ut-Tahrir. Han blev till och med en ledare.

Hizb ut-Tahrir är ett globalt, islamistisk parti som vill införa ett kalifat, en teokratisk superstat som ska expandera genom jihad. Men de skiljer sig från Islamiska staten (IS) i att de inte är lika noga med teologisk renlärighet. Partiet är öppet för flera olika teologiska tolkningar och förespråkar till exempel inte att shiamuslimer ska utrotas. Maajid Nawaz var med i flera år och arbetade hårt för att rekrytera muslimer till partiet. I det syftet reste han år 2001 till Egypten. Där blev han dock arresterad och kastad i fängelse. Och det var under sin fängelsevistelse som han började tänka om. När han efter fem tuffa år kom hem till Storbritannien hade han blivit en åsiktsbytare. Nu ville han ha sekularism och demokrati istället för islamisk teokrati.

Maajid Nawaz har alltså inte lämnat islam. Han försöker fortfarande vända och vrida på Koranen och profeten Muhammeds läror för att få dem att passa ihop med sekulära, liberala och demokratiska värderingar. I den nya boken Islam and the Future of Tolerance (2015) får vi ta del av ett samtal mellan Sam Harris och Nawaz. Harris är författare, vetenskapsman och filosof, känd som ateist och religionskritiker och en del av den rörelse som brukar kallas de nya ateisterna med Richard Dawkins som galjonsfigur. De båda tänkarna har dock lagt debatten om Guds existens åt sidan och valt att fokusera på vad de har gemensamt, nämligen en oro för läget i den islamiska världen och bekymmer över hur islam ska kunna reformeras. Islams intolerans och våldsamhet och fientlighet mot rationalism och vetenskap påverkar ju inte bara muslimer utan även icke-muslimer.

Hur Nawaz egen tro ser ut får man aldrig något svar på, vilket jag ser som en brist. Jag skulle vilja veta hur han läser Koranen och profeten Muhammeds ord. Anser han att Koranen är den sista, fullkomliga uppenbarelsen från Gud till hela mänskligheten? Det får man inte veta. Han ger förslag till hur man skulle kunna lösa olika problem, men han berättar inte om han själv tror på dem och inte heller varför de skulle vara mer rimliga än de traditionella uppfattningarna.

Det är dock svårt att begära detta av honom då jag vet, efter många år som muslim, att man gör sitt bästa för att hitta mer humana tolkningar av Korantexter och profetord hur långsökta dessa än är eftersom allt ändå känns lättare än att ge upp sin tro. Hur kommer man runt det faktum att islams grundtexter faktiskt säger att profeten Muhammed, alla muslimers förebild, gifte sig med ett litet barn, ägde slavar, lät halshugga människor och befallde att äktenskapsbryterskor skulle stenas? Låt oss säga att vi struntar i dessa saker som handlar om brott och straff bara bryr oss om den andliga biten. Men vill man ta sig sin andliga vägledning av någon som man tror gjorde dessa saker? Tar inte samvetet emot?

Maajid Nawaz påstår att det inte finnas något rätt sätt att tolka islams grundtexter. Man får intrycket att han menar att alla tolkningar, hur långsökta de än är, skulle vara lika rimliga. Sam Harris invänder att man inte alls kan tolka Koranen och hadith hur som helst, vissa tolkningar är helt enkelt mer rimliga än andra. Nawaz vägrar ta ställning till om islam är krigets eller fredens religion, en inställning jag kan förstå. Krig är ju inte huvudsaken i Koranen utan ett medel. Huvudsaken är Guds enhet och Muhammeds profetskap. Krig eller jihad är ett medel för att tvinga människor att underkasta sig Muhammeds lagar. Muhammed hade förstås föredragit om de gjort det frivilligt.

”No one can say”, konstaterar Harris, ”that the central message of Islam is pacifism.” Det har han helt rätt i. Inte heller fred är något självändamål i Koranen. Sanningen, Guds enhet och Muhammeds profetskap, är viktigare än fred. Muhammeds fiender erbjöd fred, men Muhammed ville inte ha fred så länge inte fienden underkastat sig. Islam är inte krigets religion i den meningen att krig skulle vara huvudsaken i Koranen eller ett mål i sig, men islam är helt klart en krigisk religion som påbjuder väpnad kamp för Guds sak. Och berättelsen om Muhammed är till stor del berättelsen om krig.

Sam Harris för fram en annan viktig punkt, nämligen att det verkar som om fler muslimer tycker att islamofobi är en värre sak än Islamiska staten (IS), Al-Qaida, ja, jihadistisk terrorism i allmänhet. Det finns gott om muslimer som engagerar sig mot vad man uppfattar sig som islamofobi, men betydligt färre som tar sig an jihadismen. Nawaz vill att islam reformeras och han är medveten om att det blir oerhört tufft. Vissa menar att det är hopplöst och orealistiskt att försöka reformera islam. På det svarar Nawaz att det är ännu mer orealistiskt att förvänta sig att två miljarder muslimer ska lämna islam. Och det kan inte heller fortsätta som det gör nu med stagnation och förfall på nästan alla områden i islamiska länder. Något måste göras. Nawaz påpekar också att han med reformation inte menar en protestantisk reformation som går tillbaka till ”skriften” utan en uppdatering, ett nytt sätt att vara muslim som är mindre troget Koranen och hadith.

Harris påpekar att vår västerländska yttrandefrihet redan har krossats. Det finns ingenstans i väst som man kan teckna profeten Muhammed och känna sig trygg. Våldet kan nå en överallt. Vi lever i skuggan av jihadismen och den angår oss alla. Det är inte bara något som sker i Irak och Syrien och Afghanistan utan den finns i våra städer och förorter. Jihadismens anhängare lever mitt ibland oss och vi möter dem när vi går och handlar, på våra arbetsplatser och skolor. En del av dem är öppna med sina sympatier medan andra är mer lömska. Ingen som hade mött Taimour Abdulwahab på väg till Stockholm den där dagen i december 2010 hade kunnat gissa att han hade för avsikt att spränga sig mitt i julhandeln.

Maajid Nawaz har blivit dödshotad för sitt åsiktsbyte. Det finns muslimer som är arga över att Nawaz skrivit en bok med en framstående ateist som Sam Harris. Jag är vän med honom på Facebook och har själv sett en del av hoten. För honom var det svårare än för mig. Jag har en svensk, kristen mor och en sekulär pappa. Jag behövde inte rycka upp mitt liv med rötterna. Jag hade heller inte så bra relationer med religiösa muslimer eftersom jag sågs som en opålitlig kättare. Jag kritiserade salafismen och vurmade för mystiken. Jag ansåg att alla religioner egentligen bara var skal som gömde en gemensam kärna. För Nawaz var det smärtsamt. Hans familjeliv slogs i bitar.

Det behövs sådana som Nawaz, sådana som kallar sig muslimer och verkar för reformer inifrån. Han kan vara en förebild för muslimer i väst som inser att Koranen och hadith inte går att följa till punkt och pricka, men som ändå inte är redo att lämna islam. Religionen sitter så djupt. Den är inte som ett politiskt parti som man bara kan lämna när man inte håller med. Det är därför människor hellre griper efter de mest långsökta tolkningar eller lever med motsägelser och lögner hellre än att ge upp sin religiösa identitet. Dessutom är många muslimer stolta över att vara muslimer. Sedan de var barn har de fått höra att de är rätt vägledda och sitter på sanningen medan de otrogna, icke-muslimerna, är vilsna och förvirrade och inte vet vad som är rätt och fel. Sådana illusioner får människor att känna sig betydelsefulla och utvalda. Man vill inte göra sig av med dem.

Vad betyder det att vara en ”måttfull muslim”, undrar Nawaz. Måttfull i förhållande till vad? Är man måttfull om man tar avstånd från halshuggningar och slaveri? Är inte det att ställa lite väl låg moraliska krav muslimer? Al-Qaida tar avstånd från Islamiska staten. Gör det dem måttfulla? Omkring 1 500 unga, brittiska muslimer har rest från Storbritannien till Mellanöstern för att ansluta sig till terrorgrupper. Men problemet är större än så. De har inte uppstått i ett vakuum, konstaterar Nawaz. Det är inte Islamiska staten och Al-Qaida som har gett upphov till islamismen och jhadismen. Det är islamismen och jihadismen, som sedan lång tid redan är utbredda bland muslimer, som gett upphov till Islamiska staten och Al-Qaida. En opinionsundersökning visar att 78 procent av Storbritanniens muslimer anser att de som tecknat Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten bör straffas. De halshugger inte människor, men är de måttfulla?

Detta är ett samtal som inte hade kunnat föras i ett islamiskt land. Det finns inget islamiskt land idag där man öppet kan tala på det här kritiska sättet om Koranen och hadith. Bara det är ett mått på den enorma skillnaden mellan islamvärlden och västvärlden, och för att islamvärlden ska kunna ta det jättekliv som krävs för att komma ikapp behövs det modiga tänkare som Nawaz. Harris nämner i boken att han får meddelanden av fritänkare och ateister i islamvärlden som döljer sina tankar av rädsla för förföljelse och våld. Nawaz berättar att han drömmer om en framtid då även människor i muslimska länder kan diskutera om Gud finns eller inte på samma fria och lediga sätt som vi gör i väst utan att ens reflektera över hur priviligierade vi är. ”Questioning whether God really exists would become a choice, open to all”, skriver han. Jag delar denna dröm med honom.