Bert Stålhammar

Sommaren före millennieskiftet var jag med som ledare för en dagkoloni för barn som sällan kom ut på landet. Ansvarig för kolonin var Rotaryklubbarna i staden. Allt var mycket välordnat och de flesta av barnen kom från de utanförskapsområden som alla städer numera tycks ha.

Efter lunch samlades ett antal invandrarflickor i min grupp runt en kamrat som grät hejdlöst. Förmiddagen hade innehållit aktiviteter som simning, paddling, segling och fiske och stämningen var minst sagt på topp. Jag försökte få reda på varför en av flickorna grät så förtvivlat. Då berättade några av hennes kompisar att hon skulle följa med sina föräldrar till sitt hemland under sommarlovet för att giftas bort med en kusin som var mellan 50 och 60 år. Själv skulle hon nu börja på högstadiet och var således tretton år.

Detta var första gången jag direkt konfronterades med denna hederskulturella sedvänja från Mellanöstern. Självklart mådde jag dåligt framför allt genom att jag inte hade en aning om hur man skulle kunna hjälpa flickan i fråga.

Några månader senare när höstterminen just hade börjat blev jag inbjuden till en konferens om jämställdhet där dåvarande jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström var huvudtalare. Deltagare i konferensen var främst politiker och forskare inom områden som handlade om eller gränsade till jämställdhetsfrågor. Från Göteborgs universitet deltog flera forskare som senare kommit att bli kända för sitt svala engagemang för flickor som försökt bryta sig ur hederskulturen.

Claes Borgström var som bekant djupt engagerad i frågan om jämställdhet och hans föreläsning väckte jubel hos publiken. En närmast euforisk stämning lägrade sig över den församlade menigheten när man stolt insåg att vårt land var världsledande inom området jämställdhet mellan män och kvinnor.

Så blev det dags för frågor. Eftersom ingen visade intresse av att ställa någon frågade begärde jag ordet och undrade stillsamt hur Jämo hade tänkt sig att hjälpa alla de kvinnor som nu invandrade till Sverige till ett lika fritt och jämställt liv som de svenska kvinnorna. Claes Borgström nämnde i sitt tal inte någonting om dessa invandrade kvinnors situation.

Det blev dödstyst i den stora lokalen. Den berömda knappnålen hann skifta i alla gråtoner innan den slutligen nådde golvet. Vid det laget hade Claes Borgström hunnit samla ihop sig och meddelade kort att vi inte på något vis kunde gå in i och förändra den kultur som dessa kvinnor levde i. Efter några korta postludier var konferensen slut och jag började förstå att jag hade trampat i klaveret med min fråga.

Själv hade jag vid denna tid varit medlem i tre framtidsforskningsgrupper på central riksnivå. I en av grupperna deltog den kända fredsaktivisten Ingrid Segerstedt Wiberg som intensivt varnade för lågskaliga inbördeskrig i Sverige. FN:s biträdande generalsekreterare Jan Eliasson var också med i en av grupperna. Hans berättelser om personliga samtal med några av världens värsta diktatorer skildrade en verklighet som de svenska ”framtidsforskarna” inte ens  kunde föreställa sig i sina värsta dystopier.

Själv hade jag skrivit en futuristisk bok kring en tänkt samhällsutveckling under 2000-talets första decennier och dessutom varit krönikör på ledarsidan i en av Sveriges då största landsortstidningar. Dessutom hade jag försökt följa något av all denna forskning kring multikulturalism som då fanns, framför allt i USA. Begreppet No go zones fanns då inte i vårt land men förekom ganska frekvent i USA. Med No go zones menas att det finns områden i statens territorium där staten saknar möjlighet att utöva kontroll och legitimitet. I stället har kriminella eller religiösa grupper tagit makten och vägrar att släppa in den lagliga makten i området. I vårt eget land finns enligt polisen beräkningar cirka 60 sådana områden nu i dag. I vissa av dessa områden har svenska lag ersatt med andra lagar, till exempel sharia. Mest ger sig dessa No go zones tillkänna genom att polis, brandkår och ambulans förhindras att komma in i ett sådant område.

Uppdraget som krönikör försvann emellertid direkt då en ny chef för ledarsidan anställdes. Jag fick heller aldrig någon mer inbjudan till politiker – forskarkonferensen. Inbjudningarna att hålla föreläsningar minskade också snabbt. I det en gång så öppna och demokratiska Sverige inleddes en period av fördömanden, utstötningar och misstänkliggöranden mot de personer eller grupper som ifrågasatte en multikulturalism utan gränser. Samhällsdebatten kom att kännetecknas av lögner och mörkläggningar som förlamade och splittrade hela vårt samhälle.

Erfarenhet och kompetens föraktades och rätt etnicitet, hudfärg och ungdom premierades. Det finns alltid dårar och vanvettiga utopister som vill förändra sina samhällen efter sin egen föreställning om hur ett gott samhälle skall formas. I de flesta fall slutar detta i en katastrof för alla berörda.

Det förödande för vårt land är att det inte bland alla 349 riksdagsledamöterna har funnits några eller åtminstone någon med civilkurage nog att protestera mot utvecklingen. Fegt har man böjt sig och på så vis räddat både arvode och pension. ”Men vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ.” Inte heller kyrkorna vars kallelse är att vara ljus i världen och kämpa mot lögnen och förvillelsen har hörts av i det offentliga rummet annat än genom någon cirkulärskrivelse.

Ingen svensk ifrågasätter det riktiga och rättfärdiga i att hjälpa människor i nöd och livsfara. Men om lugna och mogna samtal hade kunnat föras hade inte det svenska samhällets grundläggande strukturer behövt krossas så som nu har skett. Men 15 år efter min första kontakt med hederskulturen finns det fortfarande omkring 70 000 kvinnor i Sverige som bara kan drömma om att uppleva den frihet och jämställdhet som den svenska kvinnan har. Numera är det också allt vanligare att se helt beslöjade kvinnor på stan. Och i TV säger statsministern att i Sverige skall svenska lagar gälla. Kanske att någon biskop kan viska i hans öra att Ordet måste bli människa.