Bitte Assarmo

Attityden hos pojkar och män måste ändras. Det säger statsminister Stefan Löfven i ljuset av vad som skett inte bara i Köln utan även i Sverige – och inte bara under nyårsnatten utan långt dessförinnan – då mängder av flickor och kvinnor utsatts för organiserade sexuella övergrepp av horder av män.

Statsministern har en poäng, för hur gärna vi än vill förneka det så finns det fortfarande män i Sverige som har en unken kvinnosyn, och som begår övergrepp, våldtar och mördar kvinnor. Men kulturellt sett har vi trots det kommit betydligt längre än de flesta andra länder i världen. Bara det faktum att män och kvinnor är lika inför lagen är en stark indikation på jämställdhet – i många av världens länder har kvinnor en lägre ställning juridiskt sett. Decennier av jämställdhetsarbete har också gett resultat i de viktiga jämställdhetsområdena föräldraledighet och vård av barn. 1995 tog kvinnorna ut 90 procent av föräldradagarna – idag tar kvinnorna ut 75 procent och männen 25. Även vabbandet har börjat utjämnas mellan könen. Kvinnorna tar fortfarande ut merparten av vab-dagarna med idag 63 procent av dagarna jämfört med 68 procent i mitten av 1990-talet.

Att i det läget låtsas som om det som skett i Köln och i flera svenska städer under den senaste tiden enbart är en fråga om kön är med andra ord antingen oerhört naivt eller ett medvetet falsarium. Massövergreppen har utförts av män och pojkar som inte är hemmastadda i den svenska jämställdheten, och är kulturellt betingade. Det är varken rasistiskt eller stigmatiserande att vara sanningsenlig om detta eftersom det är ett sedan länge känt faktum att människor påverkas av de miljöer de fostras i. Våld föder våld, brukar vi säga, och det är mer än ett talesätt. Mycket forskning har visat att barn som växer upp i våldsamma miljöer påverkas negativt av detta. Exempelvis är det inte ovanligt att barn som utsatts för sexuella övergrepp själva begår övergrepp i vuxen ålder.

Ändå finns generellt en benägenhet att bortse från detta faktum när det gäller de massövergrepp som nu begåtts av utlandsfödda män och som, enligt vittnen, verkade mycket välplanerade. Sedan övergreppen i Köln och Kalmar – och sedan det avslöjades att polisen mörklagt de övergrepp som begicks under en festival i Kungsträdgården i Stockholm förra sommaren – har flera debattörer och politiker bedyrat att den gemensamma nämnaren är kön och ingenting annat. Som om kultur och miljö inte längre har någon inverkan på människor. Som om pojkar och män som vuxit upp i ett jämställt hem i Sverige skulle ha samma preferenser som pojkar och män som vuxit upp i länder som Afghanistan. Afghanistan där få kvinnor går i skolan längre än till årskurs fem, där våldet mot kvinnor fortsätter öka, där varje kvinna som vistas utanför hemmet riskerar trakasserier.

Att bortse från dessa faktorer innebär inte bara ett hån mot offren, utan antyder också att decennier av väl underbyggt jämställdhetsarbete varit fullkomligt meningslöst. Det är lite som att säga att ”lyssna inte på oss feminister, för vi kan inte åstadkomma någonting”.

Det innebär också en försvagad beredskap inför de kulturkrockar som kan bli resultatet av att alltfler män, som vuxit upp i länder där kvinnorna ses som andra klassens medborgare, nu kommer hit. Det faktum att det fortfarande finns mycket kvar att göra på jämställdhetsfronten i Sverige ska inte användas för att släta över den kvinnosyn som råder i många andra länder, och som syns i den typ av händelser som skedde i Kungsträdgården.

Löfven har alltså delvis rätt i att attityden hos pojkar och män måste förändras – men bara delvis. I första hand – och i detta nu – är det attityden hos pojkar och män från kulturer där kvinnor ännu inte åtnjuter mänskliga rättigheter som måste förändras. Det innebär självfallet inte att alla män som kommer från exempelvis Afghanistan har en dålig kvinnosyn. Men det innebär med största sannolikhet att en dålig kvinnosyn är vanligare bland dessa män än bland män som vuxit upp i mer jämlika samhällen.

Men denna attitydförändring kan inte ske förrän vi erkänner att det faktiskt ligger till på det viset. Först då kan vi utforma en utbildning med ett kunskapsmaterial som effektivt lär ut jämställdhet mellan könen till pojkar och män som aldrig tidigare fått ta del av detta.