Ilan Sadé

I slutet av 90-talet, när jag var verksam i Centerpartiets Ungdomsförbund och även börjat nosa på studentförbundet (då CHF; nu Centerstudenter), fanns det en märkbar nyfikenhet bland de unga inför kommunitära tänkare från andra sidan Atlanten. De kommunitära – från engelskans communitarians – var en grupp filosofer och samhällsvetare vilka under 1980- och 1990-talet reste invändningar mot sina liberala universitetskollegors läror. Vad liberalerna missar, menade kommunitärerna, är betydelsen av mänsklig gemenskap (eng. community) som faktor i allt från moralfilosofiska teoribyggen till det praktiska livet.  Denna inställning blev en gemensam hållpunkt för en i övrigt tämligen spretig grupp tänkare, bestående av bland andra Alisdair MacIntyre och Charles Taylor.

För mig var MacIntyres stridsskrift After Virtue en ögonöppnare inför den renodlat liberala skolans teoretiska luckor. Liberala principer måste tolkas utifrån de sammanhang där de uppstod och – inte minst – deras ändamål. Med tiden har även den konservativa kungstanken om historien som kunskapskälla och skepsis inför abstrakta utopier kommit att påverka undertecknad.

Hur det parti där jag en gång var så aktiv har utvecklats är väl allmänt veterligt. Man kan väl sammanfatta utvecklingen som så att det hela har gått i motsatt riktning.

Om förståelse saknas för en fungerande samhällsordnings betingelser och historien bara används som ett russin- och rönnbärskafferi, där man kan plocka ömsom sött ömsom surt ur sitt sammanhang för att bevisa sin tes, måste världen framstå som en helt irrationell plats som styrs av magiska krafter. Politik reduceras då till konsten att hävda goda principer i vått och torrt. Det vill säga inte mycket till konst. Den inställningen till politik är inte bara dum och naiv; den är livsfarlig.

Det mest slående exemplet härpå är hur flertalet av samtidens liberala och vänsterorienterade debattörer förhåller sig till de allt större hoten mot det öppna, liberala EU-samarbetet. Det noteras att nationalistiska partier tar en allt större andel av den europeiska väljarkåren, och rentav innehar regeringsmakten i några medlemsstater. Återupprättandet av inre gränser till följd av höstens folkvandring mot Tyskland och Norden blir flitigt omnämnt. Vidare framhålls särskilt hur en illiberal, bitvis totalitär höger har tagit makten i länder som Ungern och Polen. Orosmolnen hopar sig således.

Vad gör då de liberala politikerna? Vad föreslår kadrerna av vänsterliberala opinionsbildare? Jo, vad jag hittills har sett, begråter man givetvis den olyckliga utvecklingen. Man plockar dessutom fram hela klasar av riktigt sura rönnbär ur historiens skafferi, för att ge argumentationen en rejäl dos patos. Uttalanden i stil med ”gränshinder väcker minnen från Europas mörka förflutna” och ”vi har redan sett vad unken nationalism leder till” är numera stående à la carte i varje större publikation.

Men sedan då? Vad föreslås som motdrag? Var finns samhällsanalysen som förklarar hur det kommer sig att fransmännen mycket väl kan komma att välja Marine le Pen till president vid nästa val, att britterna ska rösta om Brexit inom kort och att polackerna har fått en kulturminister som tycks sukta efter att ta över statstelevisionens nyhetsuppläsning i egen hög person? Eller att vi, för den delen, efter vice statsministerns bittra tårar har begåvats med en Checkpoint Romson på Köpenhamns flygplats? Liberalerna och vänstern står lika svarslösa som hjälplösa. Det enda besked som jag har sett är att vi inte får äventyra öppenheten och inte ändra på EU. Ty om så sker, kommer något av världskrigen att gå i repris.

Tanken att vissa åtgärder frambesvärjer andar från det förflutna är bestickande, men många gånger ologisk och rentav farlig, eftersom den kan leda till absurda låsningar inför helt nya samhällsutmaningar. Att förorda ordning och lugn i klassrummen innebär inte att prygel med rottingen är en oundviklig slutdestination. Den som påstår något sådan i skoldebatten blir nog sällan tagen på allvar. Jag har i andra sammanhang valt att kalla denna tankefigur för den puritanska beskyllningen. Om man hyser en aldrig så liten flisa eller grad av den åsikt eller företeelse som i sin mest extrema form är helt förkastlig, är man på något sätt besmittad av den förkastliga ytterlighetspositionen. Sekter resonerar alltid på det viset. Liksom en försvarlig del av det svenska etablissemanget.

Att ta folklig oro för nationernas och den egna kulturens framtid på allvar, inse att det finns förtjänster med demokratier byggda på folkgemenskaper (hur föreställda de än är), men att detta givetvis måste modereras av starka internationella institutioner och samarbeten – det är att förhindra slitningar som till slut brukar ge extremisterna makten. Lejonparten av vänstern och liberalerna ser annorlunda på saken. De fina idealen försvaras mot de föreställda demonerna – intill dess verkligheten kör över idealen. Och då är marken förberedd för just de extremister som man ville bekämpa.

Jodå, vi bör slå vakt om en fungerande europeisk union och rörelsefrihet. Det medför dock att man då och då måste laga efter läglighet, när vissa andra målsättningar och värden står på spel. Om jag nu ska göra som idealisterna och referera till den period i historien som av naturliga skäl utgör Europas stora trauma, finns det fog för att likna dem vid den vilsegångne Neville Chamberlain och hans ”fred för vår tid”. Bara 20 år dessförinnan avrundades det stora kriget då miljontals europeiska ynglingar sprang rakt in i kulspruteeld för att aldrig komma tillbaka. Chamberlain var givetvis besjälad av fredstanken och att en ny väpnad konflikt vore att – ja, utifrån hans position i tid och rum – väcka minnen från Europas mörka förflutna. Aldrig mer Verdun. Men detta var en falsk föreställning, som skymde det verkliga hotet.

Vänstern och liberalerna borde inse värdet av samhällsgemenskap och moderera sina ideal och grundsatser. Utan det ena går nämligen också det andra förlorat. Och då kan man stå där med sina ideal, beledsagade av en och annan bitter tår.