Patrik Engellau

Ursäkta att jag säger det, men Sverige är en provinsiell kultur. Jag älskar mitt fosterland, men det hindrar mig inte från att skärskåda och bedöma dess tankevanor. Skulle jag inte kunna älska ett handikappat barn?

Provinsiell betyder landsortsmässig eller småstadsaktig, vilket i sin tur betyder, enligt mitt sätt att se, ”instängd i sitt eget betraktelsesätt” eller ”omedveten om att det egna betraktelsesättet bara är ett bland många”. Motsatsen till provinsiell är kosmopolitisk, vilket, fortfarande efter min uppfattning, betyder ”medveten om världens mångfald och ibland obegriplighet”.

Den provinsielle tror att alla andra folk, under den yttre kulturfernissan, tänker som provinsens folk. Den kosmopolitiske vet att det inte ligger till så.

Jag behöver bara gå till mig själv för bevis. I trettioårsåldern fick jag jobb på SIDA och skrev statliga utredningar om vad nationers underutveckling berodde på. Jag hade nämligen noggrant studerat 1970-talets modernaste teorier i frågan. Dessa teorier artikulerade u-ländernas perspektiv och förklarade att underutvecklingen berodde på att i-länderna på olika sätt sög ut u-länderna och därigenom berövade dem de resurser de kunnat använda för sin utveckling. Kolonialismen hade självklar skuld, men även nykolonialismen – utsugning utan politisk kontroll – hade allvarliga överträdelser på sitt samvete.

Underutvecklingen berodde således på att de berörda länderna styrdes av ondskefulla eller i varje fall vilseförda regimer. Låt mig peka på två underförstådda tankefigurer och följdsatser kring detta tema.

Den första följdsatsen är att länder som inte var underutvecklade hade välsinnade och kloka regimer (en observation som delvis kan ha förklarat den svenska statens välvilliga inställning till teorin).

Den andre följdsatsen är att u-länderna bestod dels av mer eller mindre korrupta regimer, dels av folk som inte hade samma defekter som sina styrespersoner, utan på egen hand, om de sluppit sina förtryckare, skulle ha åstadkommit en utveckling ungefär som Sveriges. Eller mer tillspetsat uttryckt: u-ländernas befolkningar var egentligen ett slags svenskar som handikappats i sin utveckling av drottning Victoria av England eller andra mer senkommande men fullt lika fördärvliga regenter. Eller ännu mer laddat: alla folk är egentligen som svenskar bara de slipper sina förtryckare.

Jag skrev alltså statliga texter på detta tema. Det var staten som lade ut texten, jag bara höll i pennan (och var inte ens alltid omnämnd som skrivare). Den svenska staten hade denna uppfattning.

Jag trodde själv på detta. Döm om min förvåning när jag flyttade till Afrika och efter ett halvår tvingades inse att afrikanerna inte, innerst inne, var som svenskar. Min provinsiella föreställning gick i kras. Jag började förstå att föreställningen om en fundamental och avgörande skillnad i mentalitet mellan regimer och folk helt enkelt inte var sann. Det var hos dem som i Sverige: folk och regim var samma skrot och korn.

Den provinsiella föreställningen är att drottning Victoria, Robert Mugabe, Saddam Hussein och Bashar al-Assad är extraordinära skurkar medan folket i allmänhet är som svenskar. Den föreställningen är felaktig.

Den rätta uppfattningen, enligt min uppfattning, är att de är ungefär likadana. Regimer och folk har ungefär samma föreställningar, samma moral, samma attityder, samma kultur.

Hur kan vi tro att Bashar al-Assad är en skurk och superskit och att de som flyr från honom egentligen är som svenskar från Tidaholm eller Örkelljunga?

Det kan bara, skulle man kanske tro, en provinsiell Örkelljungabo föreställa sig. Men detta är det officiella Sveriges felaktiga uppfattning.