Ulf Larsson

Att språket används för andra syften än att bara förmedla information är ingen nyhet. Man kan vilja instruera, utreda, roa eller något annat utöver det rent informativa.

Eller påverka.

I några tidigare krönikor har jag diskuterat vissa politikers, opinionsbildares och journalisters förtjusthet i eufemismer som EU-migrant och papperslös, uttryck som enligt den ordmagiska tron, som grasserar i det offentliga samtalet, att en negativ eller komplicerad företeelse blir positiv eller enkel bara man byter benämning på den.

Men eftersom eufemismer snabbt förlorar i värde, jobbas det nu hårt med att ersätta EU-migrant med det likaledes åtminstone delvis missvisande utsatta EU-medborgare. Missvisande eftersom det knappast är alla ”utsatta” EU-medborgare man avser, exempelvis inte svenska fattigpensionärer eller arbetslösa spanjorer, utan enbart fattiga romer som vistas tillfälligt i Sverige. Gissningsvis kommer, enligt eufemismens ambivalenta logik, även detta uttryck att uppfattas som negativt framöver, och voilà så måste en ny benämning plockas fram.

Ett av de mer frekventa och finesslösa ord som möter oss i dagens migrationspolitiska textvärldar är utmaning. Eftersom en utmaning innefattar en möjlig eller rentav trolig positiv utkomst – det är därför det låter konstigt att säga Efter ett snabbt sjukdomsförlopp var dödskampen en utmaning – så har politiker och opinionsbildare fått dårpippi på att kalla olika svårigheter för utmaningar. Syftet med det här ordvalet är uppenbart – läsaren ska komma till insikt om att det inte finns några olösliga problem utan allting kommer att ordna sig till sist om vi bara tar ansvar, kavlar upp ärmarna och hjälps åt.

Nu har även Dagens Nyheter uppmärksammat nyspråkstendenserna inom det offentliga samtalet. I en krönika den 29 december med den lovande titeln ”Ansvaret vilar tungt på alla som i sitt yrke använder svenska språket” försöker Malin Ullgren reda ut begreppen. Saken är den, skriver Ullgren, att svenska språket är utsatt för en ”politisk attack”. Alla som tar del av det inrikespolitiska och i synnerhet det migrationspolitiska offentliga samtalet kan naturligtvis inget annat göra än att hålla med.

Men denna ”politiska attack” utgörs inte av politikernas och opinionsbildarnas maniska påhittande av nya eufemismer för att skyla över en misshaglig verklighet. Inte heller avser Ullgren det slags diktatoriska och starkt ideologiska språkråd som SVT delgivit sina anställda och som Nils Börje Tallroth uppmärksammade i en artikel här på Det Goda Samhället häromdagen. Om tillkomsten av SVT:s språkrådsdokument säger författarna att ”Vårt uppdrag är att spegla hela Sverige, ett land i förändring. Vi måste vara trygga i hur vi formulerar oss inkluderande, även i stressiga situationer.” SVT-dokumentet är helt klart värt några egna krönikor. Bortsett från en grundläggande semantisk förvirring som består i att man blandar ihop begrepp med ord finns här direktiv om att man i nyhetsrapporteringen inte bör använda ordet invandrare som ”prefix”, att man inte ska kalla områden för ”invandrartäta” samt anvisningar som ”Undvik att använda schablonbegreppet ’förorten’ annat än möjligtvis för att beskriva att det just är en schablon.” Detta var bara några exempel –  för egen del undrar jag när förort blev ett belastat ord.

Den politiska attack på svenska språket som Dagens Nyheter varnar för handlar alltså inte om såna här ideologiska språkpekpinnar eller allmänt betydelsedevalverande påhitt av typen papperslös. Nej, problemet är av ett annat slag, eller snarare så kommer det från ett annat håll. Det är nämligen så, skriver Ullgren, att det stora hotet är ett ”högerpopulistiskt kampanjarbete” som äger rum på – till exempel – ”SvD:s alltmer extrema ledarsida”. Ullgren exemplifierar det här kampanjarbetet med bland annat ordet naiv (mig veterligen ett ord som Stefan Löfvén och Erik Ullenhag själva har använt om en tidigare bedriven politik). Nu är emellertid saken den, resonerar Ullgren, att man använder till exempel ”ett ord som ’naiv’ mer brett för att beteckna någon som inte vill stoppa flyktingar vid gränsen”. Med den betydelseanalysen skulle alltså alla politiska partiers migrationspolitik vara naiv, med undantag av SD och möjligen numera också M. ”Ett språk måste få vara föränderligt och påverkbart för att kunna växa och följa med sina människor. Men det innebär inte att man ska ge upp inför de politiskt riktade attacker på språket som nu pågår”, skriver Ullgren. Att säga att det är naivt att tro att Sverige skulle kunna ta emot hur många migranter som helst är med Ullgrens logik ett exempel på en högerpopulistisk, politiskt riktad språkattack. Eller med Ullgrens egna ord:

För språkintresserade överlag är det en uppgift att inte efterskänka ett användbart ord som ”naiv” till en given politisk ståndpunkt, där naiv automatiskt innebär en viss hållning till flyktingmottagande. Hur skulle det kunna vara det minsta naivt att förstå att vi lever i en tid av folkvandring och att inse att en del av den vandringen når Sverige?

Men den här högerpopulistiska språkattacken försiggår inte bara i fråga om enskilda ords betydelser, utan även inom hela texter, påpekar Ullgren:

En annan språkförskjutning uppstår när ord plötsligt och oväntat paras ihop. Som för några veckor sedan, efter ett inslag i P4 i Blekinge, där asylsökande kvinnor och uteblivna cellprov kopplades samman. Knappt hade ”cellprov” och ”flyktingkris” fösts ihop som språkdelar i samma hotfulla berättelse, förrän det visade sig att det var en väl kontrollerad form av ”kris” – cellprovtagningen hade flyttats fram en månad, och av fler skäl än att asylsökande kvinnor kommit till mödravården.

Problemet är, om jag förstår Ullgren rätt, att man inte får koppla samman mödravårdens inhiberade cellprovtagning med ett ökat antal asylsökande kvinnor inom mödravården – en orsaks- och verkankombination som dock även utifrån vad Ullgrens text berättar tycks ha viss relevans. Ett annat problem som framskymtar är användandet av ordet flyktingkris. Det är möjligen så att man inte överhuvudtaget bör tala om någon kris utan hellre om en utmaning – trots otaliga larmrapporter från myndigheter och kommuner. Oavsett om man väljer kris eller utmaning så är det knappast förvånande att ett samhälle i förändring genererar nya konstellationer och därmed nya språkliga kombinationer – med Ullgrens ord ”när ord plötsligt och oväntat paras ihop” – i fråga om såväl enskilda ordkombinationer som hela texter, till exempel tolkbrist, folktandvårdsköer, asylbränder och flyktingpolitisk överenskommelse.

Ullgren konkluderar sitt resonemang:

Det vilar ett tungt ansvar på alla som i yrket använder svenskan att se upp för de ideologiska omstöpningarna av ordens betydelser.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.